Någonstans i början av dagen sker ett speciellt underverk. En för mig främmande kvinna, som jag suttit mitt emot på tunnelbanan, vänder sig till mig då vi båda gått av på samma station. Hon fäller nästan generat en kommentar om hur bra jag klär i den färg jag bär. Hon ursäktar sig för att hon dröjt med att säga något. Detta medan jag – och nog även hon – är mest fascinerad över att hon gjorde det. Hon blir mitt föredöme i att våga tala – till exempel med främlingar i vackra färger.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Så härligt! Det gör en ju glad långt in i själen när människor vågar påpeka sådant, än hellre om det är okända människor... av någon anledning.
Skicka en kommentar