Människan och det mänskliga

Så har årets första sommarpratare tystnat. Fredrik Lindström, komikern, programledaren och doktoranden i nordiska språk, har talat om människan och i synnerhet om den förnuftiga människan.

I programmet skissar han, på sitt sätt, en intressant bakgrund till mitt eget påstående: att vi i Sverige skapat ett samhälle som människan – det vill säga vi själva – inte klarar av att leva i.

Landet där allting som skulle kunna ses som en del av människan, istället betraktas som misstag vilka borde kunna ha undvikits (döden är ett bra exempel), det är där vi försöker leva. Och det går för allt för många människor, alltför ofta, inte så bra som det borde kunna gå i landet med så kallad välfärd långt upp över öronen. Men tänk om oförmågan inte beror på människans tillkortakommanden, utan på bristerna i det samhälle hon skapat för sig, inte utifrån vem hon är utan utifrån vem hon tror sig vara.

Så lyssnar människan allt ivrigare på den lömskaste av röster (Ni kommer visst inte att dö.) och låter högmodet leda henne allt längre bort från den som en gång skapade förutsättningarna för mänskligt liv.