Något om språk och om ett litet ord

Äntligen! Jag flyttar ut fåtöljen på balkongen, slår mig ner, lägger upp fötterna på en stol, placerar traven med åtskilliga månaders olästa och halvlästa tidskrifter bredvid mig och börjar läsa.

I Språktidningen (3/2008) hamnar jag i artikeln om Caesar som inte talade latin. Det är alltså så, att Caesar som på något sätt är symbolen för romarriket och det latinska språket, själv förmodligen inte alls talade latin. Det var nämligen inte modernt då han framlevde sina dagar. Sannolikt talade han istället grekiska, den tidens modespråk – som en gång franskan var modespråket för den svenska aristokratin. Således uttalades alla de latinska citat vi kanske kan, inte på latin och förmodligen inte av Caesar heller för den delen. Att de tillskrivs honom är snarare en historisk konstruktion än ett belagt faktum (som för övrigt är ett latinskt låneord, antar jag, av dess form att döma: faktum).

Detta är ju intressant och jag associerar till alla skrönor som cirkulerar som sanningar (och som Bengt af Klintberg förtjänstfullt sammanställt i boken Råttan i pizzan). Här tycks föreligga ett slags villfarelse som blir en sanning bara tid och rum ändras tillräckligt många gånger. Förklaringen till att latinet tillskrivs Caesar eller de citat han förknippas med, beror förmodligen på att grekiskan med sitt alfabete var svårt för den västerländska människan att förstå, varför det hela översattes till latin. Med tiden kom denna översättning att betraktas som originalet. Åtminstone är det den förklaring som ges i Språktidningens artikel.

Trots det spännande i denna forskning var det egentligen ett enskilt litet ord i artikeln jag fastande för. Och det är ett ord varken på latin eller grekiska, utan faktiskt på svenska. Fast det är engelska från början. Artikelförfattaren Anna Larsdotter skriver nämligen så här angående franskans användning i vårt eget land:

Utvecklingen började på 1600-talet, då Ludvig XIV:s Versailles blev Europas kulturella mittpunkt. Alla furstar ville vara som han, och följaktligen gav det rejält med kredd att tala franska även hemmavid.

Det är naturligtvis det lilla ”kredd” jag fastnar för. Utmärkt! Ska vi ta in engelska låneord kan jag se med viss förtjusning på att vi ändå väljer att stava dem på svenska. Därför blir det ”kredd” istället för ”cred”. Och vips har vi fått ett nytt svenskt ord i svenskan och inte ytterligare ett engelskt ord i svenskan. Stor skillnad faktiskt och inte helt oväsentlig, tror jag. I alla fall inte om vi å ena sidan vill värna svenskan som språk och å andra sidan inser att ett levande språk alltid är utsatt för påverkan, till exempel genom låneord. Så allt kredd för den stavningen!