Något emellan

Då man kom på att skriftspråket med fördel kunde innehålla mellanrum blev läsningen så mycket lättare, för det fåtal som ännu behärskade konsten. Tidigare skrevs allt i en enda följd, utan mellanrum eller skiljetecken mellan ord och meningar. Klart det var ansträngande att läsa då, även om man säkert till viss del kan vänja sig även vid något dylikt. Men så kom någon alltså på det där med mellanrummen och allt blev mycket enklare och tydligare.

Mig slår det att det är på samma sätt med livet och alla dess händelser. Det är mycket svårare att leva då allt händer på samma gång, utan mellanrum. Och då tänker jag inte bara på de stora katastroferna, som vi gärna ser med så långa mellanrum som möjligt emellan. Nej, det lär även gälla det vardagliga växlandet av händelser.

Den som ständigt är på väg någonstans och i tanken och väsendet därför aldrig är riktigt närvarande kanske saknar just de där mellanrummen. Att istället göra en sak i taget, om än följd av ett andra och ett tredje göromål, ger ändå ett visst (mentalt) mellanrum som underlättar hanterandet av alltihopa. Det blir, liksom med läsningen med mellanrum mellan orden, helt enkelt lättare att hänga med.