Ensamt

Någonstans i det som denna höst/vinter blivit mitt vardagsliv hinner jag inte riktigt tänka. I alla fall inte som tidigare. Men en sak som jag tänker en del på i alla fall är det här med förhållandet mellan tankar och ensamhet.

För på något sätt är det så att för att uppleva sin egen ensamhet måste man kunna förhålla sig till den på ett eller annat sätt. Alltså tänka på den. Och har man då inte riktigt tid att tänka upplever man ensamheten i mindre grad.

Fast är man mindre ensam för det? Kanske är det bara de flesta människors sätt att hantera ensamhetens plåga: se till att ha så mycket runt omkring sig att förhållandet till den egna ensamheten inte får plats. Så uppstår illusionen av att inte vara ensam.

Jag är inte så säker på att jag innerst inne tycker om den där avsaknaden av förhållandet till ensamheten. På ett sätt är det jätteskönt att inte hinna tänka på hur ensam jag är. Samtidigt är det en så stor och väsentlig del av mitt liv som därmed går förlorad, så det blir liksom ensamt utan ensamheten.