Ensam mening

Min gode vän (ja, det är faktiskt så jag betraktar honom, trots att vi aldrig mötts i livet) Dag Hammarskjöld skriver i sina Vägmärken om ensamheten och om meningen.

Ge mig något att dö för - !
[...]
Icke detta gör ensamheten till en pina:
att ingen finns som delar min börda,
men detta:
att jag har endast min egen börda att bära.

Och i ett annat sammanhang:

Jag begär det orimliga: att livet skall ha en mening.
Jag kämpar för det omöjliga: att mitt liv skall få en mening.
Jag vågar inte, vet inte hur jag skulle kunna tro: att jag inte är ensam.

Jag får inte riktigt klarhet i tanken kring just det här förhållandet mellan ensamhet och mening. Men som jag – så här långt – förstår Hammarskjöld är hans tanke att ensamheten är ofrånkomlig och plågsam, men då den kan kontextualiseras med något som kan förstås som meningsfullt (och i Hammarskjölds fall handlar det nog i första hand om arbete till nytta för behövande människor) blir den inte mindre ensam men kanske mindre plågsam – åtminstone uthärdlig (får mening).

Hammarskjöld skriver dessa båda textstycken 1952. Året efter, 1953, blir han utnämnd till FN:s generalsekreterare och hans liv (eller kanske främst hans ensamhet) får det mått av mening som han eftersökt.

Kan ensamhetens plåga (inte ensamheten själv) minskas genom mening? Ja, kanske. Samtidigt kan jag inte låta bli att också undra: Om ensamheten får sällskap av meningen är ensamheten då fortfarande ensam? För något i den stilen går ju att ana i Hammarskjölds resonemang, att ensamheten – förenklat uttryckt – skulle vara något slags konstant som i sig inte kan lindras eller försvinna, men vars konsekvenser (plågan av ensamheten) kan ges annan dimension (genom att den får mening).

Och just detta är en ganska angenäm tanke – om än aningen komplicerad kanske – att ensamheten alltid är ensam, men att sällskapet av meningen ändå kan lindra dess smärta något. I så fall återstår bara frågan om inte själva detta resonemang och filosoferande kring ensamheten och meningen i sig bidrar med något litet meningens sällskap åt ensamheten – som då lindras något i sin plåga.