På baksidan

Tänk att baksidor kan vara så intressant och utmana tanken så! För några månader sedan gjorde jag en notering om just baksidor. Sedan dess har det där med baksidor dykt upp lite nu och då. Det finns alltid en baksida och den baksidan är inte alltid en baksida i den meningen att den är något negativt eller något som ogärna visas upp. Nej, det kan tvärtom vara så att baksida är det som får framsidan att vara framsida, det vill säga själva förutsättningen för det som framträder för oss. I så fall är baksidan inte mer negativ än vad ett fotonegativ är, det vilket får bilden att framträda.

Baksidan blir på så sätt det som befinner sig bortom och samtidigt nära. I så fall är det baksidan som är spännande, det som inte syns, men som finns där lika påtagligt som framsidan, bara det att vår blick inte kan fånga två sidor samtidigt.

Kanske är det ungefär så det är med Gud. Vi kan inte, trots våra idoga försök, förstå Gud. Kanske kan vi inte heller alltid se Gud. Men det beror inte på att Gud inte är där (eller här), utan kanske helt enkelt på att vi inte kan se både framsidan och baksidan samtidigt. Men förutsättningarna finns där – fotonegativet som får bilden att framträda – döljer sig bakom och framträder genom framsidan.

Baksidan är inte det som göms undan och ogärna visas upp, utan är det utan vilket det inte skulle finnas någon framsida. Gud är den som inte alltid framträder på framsidans uppenbara vis, men som alltid finns där – på baksidan – och skapar förutsättningar och visar det fördolda. Och ibland inträder nåden som gör det möjligt att vända och se baksidan i all dess härlighet.