Jesus säger såhär om sina efterföljare i det som kallas Bergspredikan:
Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen. (Matt 5:14-16)
Det där med ”världens ljus” är intressant. Det sägs som en självklarhet betecknande dem som tror, inte som en valmöjlighet utan fakta. Att vara världens ljus, att lysa i mörkret, det är att lysa så att människor ser. Så att människor ser att gå, att ta nästa steg, ser att söka efter det förlorade.
Enskild kristen såväl som församling och kyrka bär detta i sin efterföljelse, att vara ljus. Ljus i världen som gör det möjligt för dem som ännu inte tror att gå och att finna.
Ibland verkar det som att de kristna är mer intresserade av att leta efter popularitet, acceptans och minsta motståndets väg än att vara den som går före, lyser och visar vägen för de ännu förvirrade och vilsegångna. Det är som skulle lampan inte vara riktigt tänd, eller så sätts den under sädesmåttet, trots att Jesus i sin predikan talar om det som ett onaturligt sätt att bruka ljuset.
Att vara världen ljus är att lysa för Gud, för människornas skull. Kännetecknet på efterföljelsen, inte ordets ryande utan gärningens vägvisande. Det enda som kan lysa upp och rädda människorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar