Att vid avslutningen av en dag

Städar bland datorns dokument och hittar bland annat nedanstående text. Vad som föranledde den kan jag inte minnas. Minns att den blev till, fast inte när. Ocensurerad landar den i denna dag, att föra sin egen talan.



Att vid avslutningen av en dag, som mest har varit plågsam i sin framfart, få sjunka ner i en av Martin Bubers små böcker (de är alla små i betydelsen sidfattiga, alltså tunna) visade sig vara synnerligen välgörande. Lyssna till vad han skriver utifrån den chassidiska traditionen (en maggid är en predikant och detta är ett exakt citat, så jag tar mina händer ifrån samtliga språkliga och skrivmässiga felaktigheter):

En chassid frågade maggiden från Zloczow: Det heter att var och en i Israel bör fråga sig, när kommer mitt verk att nå upp till mina fäders, Abrahams, Isaaks och Jakobs, verk? Hur ska man förstå det? Hur skall vi kunna tro att vi förmår efterlikna de bibliska fäderna?
Maggiden förklarade: Liksom fäderna fann en väg att tjäna Gud, var och en efter sin egenart, den ene kärlekens väg, den andre styrkans och den tredje praktens väg, så skall vi, var och en enligt sin art i ljuset av läran och tjänandet, finna en ny väg och inte göra det som redan är gjort, utan det som väntar på att bli gjort.
Med varje människa sätts någonting nytt till världen, någonting speciellt och egenartat som inte funnits förut.
– Var och en i Israel skulle istället tänka på att ingen är beskaffad just så som han själv och att det inte finns någon som är fullkomligt lik honom själv. Om det redan funnes någon som var som han behövde han själv inte finnas. Den enskilde är något nytt i världen och måste fullkomna sina egenskaper. Därför att det inte sker fördröjs Messias’ ankomst.(Buber, Martin, (1989), Människans väg, Ludvika: Dualis, s22f)

Förutom det egna värdet, den egna platsen och uppgiften, tål åtminstone det där med Messias ankomst att tänka på.