Ett bud, en bön

Dödsbud är så tråkiga. Det går inte att komma ifrån. Jag blir liksom handlingsförlamad, livet stannar upp. Allvaret knackar så ihärdigt. Även om människan gått hem till Gud har hon ändå gått bort från den del av verkligheten som för närvarande är min terräng. Någonting är avbrutet.

Oväntat är det väl egentligen aldrig när döden kommer, den är en del av livets förutsättningar. Men vi har våra mått och steg för när den borde inträffa och under vilka omständigheter. Ibland stämmer de där kriterierna, ofta gör de det inte.

Det är inget konstigt. Men det känns jobbigt. Hur lever man egentligen ett liv väl förberett för döden? Det finns så många enskilda ögonblick då förberedelsen vacklar, då handlingen blir fel. Och är det inte just alla ögonblick som utgör mitt liv; det som jag önskar ska vara förberett, redo för ett sedan.

Bönen som viskande formuleras blir, att det tomrum dödsbudet skapar i mig må fyllas av en större noggrannhet.