Sin egen regissör

Det är mycket att styra med, mycket regisserande att pyssla med. Det handlar om att regissera sig själv.

En blogg, en profil på facebook, ett umgänge, ett telefonsamtal, en ansökan, och så vidare. Det handlar hela tiden om att regissera sig själv, så den för sammanhanget mest lämpade bilden framträder.

Det är inte utan att längtan allt oftare blir väldigt stor efter att slippa detta, att slippa regissera och framleva relationer på denna tillrättalagda arena. Samtidigt: Rymmer ett liv – efter spädbarnsperioden – egentligen någon plats eller något tillfälle då det inte är regisserat och tillrättalagt i någon mån. Hänsyn och omdöme kallas det ofta. Inte ens i ensamheten släpper vi loss riktigt, det finns mått och steg för uppträdande även då. Och visst sådant behövs, men ibland vore det skönt att faktiskt få säga exakt hur det är, att bli trodd utan förklaring, att bli omhändertagen trots allt och att för en stund kunna lätta på greppet som kramar den egna själen.

Det vore skönt att få slippa allt detta regisserande av en själv och bara få vara. Eller fungerar inte mänskligt liv så?