"Vi tror på Gud Fader allsmäktig", eller?

Numera är det inget konstigt att säga att man är kristen. Men det sägs ofta med tillägget: ”på mitt eget sätt”. Ordet kristen har inte längre någon på förhand given betydelse. Det är inte längre tydliga kännetecken som avgör en människas religiösa tillhörighet. Nej, betydelsen att lägga i ordet kristen ligger i uttalarens makt. Jag behöver inte med min beskrivning av mig själv som kristen längre med nödvändighet referera till generationer av troende före mig eller till en kyrka med tydlig lära och bekännelse. Nej, kristen, det kan jag vara på mitt eget sätt.

Då finns det helt plötsligt ingen självklar relation mellan den enskilda människans kristna tro och den kristna kyrkans tro så som den genom historien sett ut. Detta löses på ett av två sätt. Antingen håller kyrkan fast vid sin lära och bekännelse och exkluderar därmed alla dem som är kristna på sina egna sätt och rymmer bara dem som alltfort låter den personliga tron förenas med kyrkans kollektiva. Eller så anpassar sig kyrkan efter tidens förändringar och låter de enskilda människorna rymmas i kyrkan oavsett vad de bekänner, oavsett hur mycket eller lite de väljer att omfatta av klassisk kristen tro. Skillnaden mellan dessa båda alternativ är obegränsad.

Därmed blir frågan den om huruvida det är individen eller kyrkan som är normativ när det gäller kristen tro och tolkningen och definitionen av kristen tro. Och i en över alla gränser inklusiv kyrka behövs naturligtvis vare sig lära eller bekännelse, det räcker så bra med alla individer. Individer helt frikopplade från sammanhang och kollektiv gemenskap. Och om kyrkan inte har en normerande roll kan vem som helst föra hennes talan, kan vem som helst förkunna sin lära i hennes namn och så blir var och en salig på sin tro.

Men om var och en blir salig på sin tro finns det ingen anledning att förkunna, allt är individualistiskt relativt, någon sanning större än individen finns inte. Och vad blir då kyrkan och kyrkans uppgift? Möjligen att legitimera och säga: ”bra så, bra så” till alla dem som är kristna på sitt eget sätt. Som stod allting väl till mitt i katastrofens inferno.

Kyrkan – om hon vill vara en kristen kyrka – kan inte vara en kyrka som följer strömmen, som sträcker upp ett fuktigt finger i luften för att känna vartåt vindarna blåser. Kyrkan – om hon vill vara en kristen kyrka – gör som sin upphovsman: visar vägen. Visar vägen genom framgång och motgång, genom popularitet och ifrågasättande, genom liv och död. Visar vägen genom historien, ända från tideräkningens början och in i evigheten. Visar på vägen som är banad av den som är större.