Är inte påskafton egentligen den dystraste av dagar i påskhelgen. Det är denna dag då hoppet verkligen flugit och farit all världens väg.
Långfredagen kunde ändå hoppet spira in i det längsta, att undret skulle ske, att Jesus skulle friges, att Jesus skulle kliva ner från korset, att Jesus inte skulle dö. Men så sker katastrofen: Jesus dör och allt hopp försvinner. Endast tomhet, besvikelse och uppgivenhet blev kvar.
Fredag går över i lördag och verkligheten hånler, då en ny dag gryr utan hopp. Allt det som var hopp är borta, det blev inte som det var tänkt. Det blev istället precis tvärtom. Hoppet blev till hopplöshet när livet blev till död. Framtiden suddades ut och livet blev meningslöst.
Påskafton är påskhelgens värsta dag. Den dag då det inte finns något hopp längre, då allt är förlorat. Påskafton är den långa mörka dagen i påskhelgen. För den är dagen mellan död och liv, den dag då hoppet tog definitivt slut och förtvivlan blev det allt omslutande.
Den som var ledsen på långfredagen får på påskafton bekräftelsen på att mardrömmen från kvällen innan är sann: Jesus är död. Det finns ingen där längre.
Så denna dag är dagen i mörker, då döden håller oss i sitt gastkramande grepp. Dagen då hoppet har slocknat och livet tagit slut. Dagen då ingen ljusning finns, bara ett försök att ta sig vidare från den största av besvikelser: det hopp som slagit fel.
Men kanske gryr ändå en annan dag imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar