Som det är sagt

I skärtorsdagens texter upptäcker jag något som naturligtvis stått där hela tiden, men som ändå blir en nyupptäckt. Något som klingar så bekant.

Det berättas om hur Jesus skickar lärjungarna att förbereda påskmåltiden och hur de på vägen ska möta en man som bär en vattenkruka. Denne man kommer visa dem till salen där måltiden ska hållas, säger Jesus. Lärjungarna gav sig iväg och när de kom in i staden fann de att allt vad som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden. (Mark 14:16)

I samband med Jesus födelse berättas om herdarna som var ute på ängen och genom änglabesök blev visade på stallet där Jesus just blivit född. Efter sitt besök hos den nyfödde Jesus berättas att herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem. (Luk 2:20)

Det är på det sätt som blivit sagt. Både då Jesus föds och då han närmar sig sin död. Någon har förutsagt och människorna upptäcker att det stämmer. I alla fall de som går för att se efter, de som följer de ord de får, de tillkännagivanden som ges.

Det förutsägbara, det som visar sig stämma på pricken, är inte vilka irrfärder som helst i ett liv, utan de mått och steg som harmonierar med det Jesus själv har sagt.