Kyrkans bästa

Jag envisas med tanken att församlingens uppgift är att visa på ett annat sätt att leva. Ett annat sätt i förhållande till det som den sekulära världen erbjuder. I senaste numret av Svenska Journalen säger religionspsykologen Björn Wiedel så här om psykisk ohälsa:

[I]nte sällan beror [psykisk ohälsa] på att vi inte vårdar vår existentiella människa – hur man upplever sin tillvaro i samhället. Dagens vardag präglas av högt tempo där vi hela tiden får impulser utifrån. Många aktiviteter och en hög konsumtion tävlar om vår uppmärksamhet. Vi är utsatta för konstant press. I ett sådant samhälle är det viktigt vad jag har för inre kompass. Vi behöver ställa de existentiella frågorna: Vad innebär det för mig att leva? Vem är jag? Annars blir vi alltför utlämnade till impulser utifrån och det är inte hälsosamt.

Är inte detta den största insats kyrkan kan göra för människor i vårt samhälle idag? Att visa på och leva ett alternativ. Ett alternativ där människan är ordentligt rotad i något stabilt, pålitligt och bestående. Detta är evangelium, detta är förkunnelsen till människor som håller på att gå under i impulsernas infernaliska krav på val och flexibilitet.

Men då måste det förstås börja med att kyrkan själv söker rötterna istället för populismen. Och då talar vi inte om rötterna till kunskapens träd på gott och ont (1 Mos 2:15-17; 3:1-7), som för oss allt längre in i det egoistiska högmodets synd, utan vi talar om att vara rotad i den som själv är det livgivande trädet och där vi får växa som fruktbärande grenar (Joh 15:1-10).