Rutinernas inverkan på säkerheten

När jag går hemifrån glömmer jag låsa dörren. Men jag hinner bara några få steg innan jag noterar att jag håller nyckeln i handen på ett sätt jag inte brukar göra. Detta får mig att stanna upp en sekund och detta räcker för att jag ska komma på att jag kanske inte låste dörren och därför inte håller i nyckeln som vanligt. Så jag går tillbaka och, mycket riktigt, dörren är öppen. Jag låser och allt är frid och fröjd. Men jag kan inte annat än bli lite fascinerad av vad rutinens upprepning ändå kan göra med minnet. När allt är som vanligt tänker jag aldrig någonsin på om jag låste dörren eller inte. Den har också alltid varit låst då jag kommit hem. Men nu, denna enda gång, när det inte är som vanligt, tänker jag till, upptäcker min fadäs och kan åtgärda den.

Rutiner i det lilla är tydligen inte så dumt. Det där som går av bara farten, men på samma sätt varje gång. Det hjälper i alla fall mig – bevisligen – att upptäcka då det blir fel. Är inte säker på att jag innan denna dag ens visste om att jag gör likadant med nyckeln varje gång jag låst dörren. Men det finns tydligen där, säkerhetssystemet som träder in då rutinen bryts. Det som – i detta fall – förhindrar intrånget från den som vill illa.

Tänk att ha något lika smidigt i sitt andliga liv. Något som tydligt skickar ut signalen som får mig att stanna upp ett ögonblick för att upptäcka att något är galet. Och det kanske inte alls är någon omöjlighet. Några enkla rutiner även i det andliga livet kanske kan räcka för att ge signaler om det som är fel. Något litet som man inte ens är medveten om förrän det träder in som varningssignal. Kanske är det inte svårare än så.