Ett paraply och ett gott skratt

Det regnar ute och på bussen försöker alla hålla ordning på sina paraplyer utan att blöta ner medpassagerarna. Bredvid mig sitter en kvinna som har sitt svarta hopfällda paraply nere vid golvet. Då hon ska gå av visar det sig att jag råkat sätta min ena fot på hennes paraply så att hon nu inte kan ta det med sig. Hon gör mig uppmärksam på detta och jag flyttar min fot. Vi skrattar tillsammans åt händelsen och jag tänker: Är det kanske dessa små förbiilande, till synes obetydliga, ögonblicken som är det viktiga i livet. Kanske är det dessa småttigheter som rymmer det största, tänker jag, mötet med en främmande människa där vi förenas i ett sekundkort skratt åt en av livets småsaker.