Diagnosen och konsten att leva

Några rader i en skakade artikel om självmord sätter ord på något viktigt i samtiden. Det handlar om Isabella och den tid då hon behandlades för sitt självskadebeteende.

Efter självmordsförsöket hamnade hon på ett behandlingshem där hon började söka efter sig själv på ett väldigt destruktivt sätt. Eftersom läkarna hade satt diagnosen borderline på henne började hon läsa in sig på vad som var fel med henne.
- Jag sökte efter mig själv på internet. Det var väl trettio symptom man kunde ha, några av dem passade in på mig och jag valde att identifiera mig med dem, säger Isabella som hellre hade fått höra vad som var bra med henne istället för alla fel.

Inte sällan finns det anledning att häpna över den utbredda längtan som tycks finnas efter diagnoser. Det uppfinns diagnoser på löpande band och de ska gärna ha någon bokstavskombination som etikett. Syftet med dessa diagnoser är att förklara (och ursäkta?) diverse beteenden hos människor. Till viss del är detta naturligtvis en nyttig verksamhet och en nödvändighet för att människor ska kunna få en adekvat och hjälpsam vård.

Men tycks det inte ibland finnas ett missbruk av diagnoser? Då var och varannan människa förklaras ”sjuk” eller ”onormal” med hjälp av några bokstäver. Faller det inte på sin egen orimlighet om fler och fler hamnar utanför det normala. För det normala är väl normalt just för att det är vanligast och inte för att det utgör idealbilden av mänskligt liv och beteende.

Betänk istället att symptom som betraktas som onormala kan vara normala reaktioner på en onormal situation. Det är i så fall inte människans beteende som är felaktigt utan det som orsakat beteendet. Och då är det kanske inte människan det är fel på utan samhället hon skapat.

Diagnoser har makt över människor, stänger in dem i fack där deras rörelsefrihet krymper – de är ju diagnostiserade till vissa beteenden och får lov att anpassa sig därefter. Detta är naturligtvis förödande för människan och hennes välbefinnande.

Nej, erkänn istället att människor är olika och beteenden likaså. Det är mycket som är alldeles normalt. Våga se att människans reaktioner kanske inte alls är ett uttryck för att hon är sjuk utan ett tecken på att hon är frisk. Detta eftersom hon reagerar på en sjuk omgivning, ett samhälle med en ordning hon inte klarar av att leva i.

Och så detta som Isabella längtade efter: att få höra vad som var bra med henne snarare än vad som var fel. Sök människors möjligheter – egna och andras. De finns där i överflöd, hos var och en, men diagnosens synsätt och makt riskerar kväva dessa möjligheter. Och därmed kvävs själva livet och hur ska människan då kunna leva.