Minnenas mimik

Jag minns att jag någonstans i övergången till ett åldersmässigt vuxet liv klurade mycket på detta med att bara minnas det positiva. Det sägs ofta att då svåra perioder passerats är det bara det positiva som dröjer sig kvar i minnet, det negativa skyls liksom över. Jag förstod inte det där då och inte nu heller, utan minns både gott och ont från livet hittills.

Likaså om de döda. Inte har jag bara positiva minnen av dem som nu är döda och som betydde mycket då de levde. Nej då, det är blandad kompott av både glädje och smärta i minnenas bank.

Jag frågar mig vad värdet är av att bara minnas det fina. Är det en flykt från livets bistra verklighet eller bara ett sätt att hålla drömmen om himlen vid liv. Fast är inte grejen med himlen att den inte är som detta liv utan något helt annat och att himlen därför framträder tydligare i konstrast med det negativa i den här världen än som en jämförelse med det här goda.

Men jag tror utifrån erfarenhet att människan kan minnas alltihopa, både det lätta och det svåra, och ändå ha ett positivt minne av en människa och av livet. Det handlar om att försonas med livets och människors otillräcklighet, istället för att fly ifrån den.

Så det gör ont i minnet, men det gör också gott, på sitt sätt.