På resande fot

Den längsta resan är resan inåt. Ord av Dag Hammarskjöld, fyllda av livsvisdom. Det verkliga äventyret är inte det yttre, alla resor vi kan göra, alla sträckor vi kan tillryggalägga, alla platser vi kan besöka och bese. Nej, det finns en annan resa, en som inte kräver ett enda fysiskt steg. Det är resan i oss själva.

Att lära känna sig själv är att samtidigt lära känna sin omvärld och sina medmänniskor. Helt plötsligt öppnar sig relationerna – den till sig själv och med den också relationerna till allt och alla.

Och just precis när man tror sig känna sig själv, när man tycker greppet om tillvaron blir lite fastare och mer pålitligt, just då händer det oförutsägbara. Ingenting är som det borde och på nytt inser man att den människa som är jag, hon är då sannerligen komplex.

Den är i sanning ett äventyr, resan inåt. Den är oöverträffbar. Ibland fördjupas den lättare med
hjälp av en fysisk förflyttning, men inte med automatik. Ty för den inre resan finns inga koncept, finns ingen reseguide eller parlör. Där finns bara jag själv och det är just det som visar sig vara det stora äventyret och den långa resan.

Att göra sin inre resa är inte en egocentriskt introvert verksamhet, då resan omöjligen kan göras som ett eget projekt, utan bara som en del i att vara människa. Och att vara människa är undantagslöst att vara i relation. Det är så skapelsen är ordnad och det är detta filosofen Martin Buber beskriver med orden om människans tvåfaldighet:

Världen är tvåfaldig för människan alltefter hennes tvåfaldiga hållning.
Människans hållning är tvåfaldig alltefter tvåfalden i de grundord hon kan uttala.
Grundorden är inte enstaka ord utan ord-par.
Det ena grundordet är ord-paret Jag-Du. Det andra grundordet är ord-paret Jag-Det; varvid utan att grundordet ändras också ett av orden Han eller Hon kan ersätta Det.
I överensstämmelse därmed är också människans Jag tvåfaldigt.
Ty Jaget i grundordet Jag-Du är ett annat än det som finns i grundordet Jag-Det.