Behovet av förändring

Detta inlägg utgör försök till svar på en fråga till ett tidigare inlägg om förändring. När jag skrev det inlägget misstänkte jag att det kunde läsas precis så som det nu har gjorts, att jag inte tycker man ska förändra. Här följer ett försök att förklara hur jag tänker.

Utgångspunkten
Kyrkan upplever både minskat antal besökare och medlemmar. Detta vill man råda bot på. Därför vill man förändra. Rätt och riktigt naturligtvis, att se över sitt hus. För hur ska man kunna förkunna evangeliet för dem som inte är där? Och förkunna evangelium är ju uppdraget som kyrkan fått av Jesus själv. Alltså behövs en kyrka som är attraktiv, så människor kommer dit och stannar kvar. En inte helt enkel fråga att svara på. Hade den varit enkel hade inte det här samtalet behövt föras.

Uppdraget
Kyrkans uppdrag är att förkunna evangelium. Detta görs på olika sätt med hjälp av olika uttrycksmedel såsom sång, musik, tal, riter, symboler, o.s.v. Det finns inget självändamål i att behålla en gammal stil, ett gammal uttryckssätt, och inte heller i att byta ut det mot ett modernare och mer uppdaterat.

Därmed inte sagt att det inte ska satsas på relevant barn- och ungdomsverksamhet t.ex. Naturligtvis ska den delen av kyrkans verksamhet (precis som all annan) vara fräsch och tilltalande. Nya generationer av människor kan inte nås på exakt samma sätt som tidigare generationer. Språkbruk, referensramar, begrepp, uttryckssätt o.s.v. är sådant som växlar. Och här har kyrkan en stor utmaning i att vara relevant för olika åldrar och olika människor. Evangeliet är ju inte bara för en grupp eller ålder, utan för alla.

Frågan blir då: Vad är det som blir attraktivt till följd av det som kyrkan gör, de uttryckssätt som används o.s.v? Är det en viss musikstil? En mötesform (t.ex. stillsam sinnesrogudstjänst)? En mysig lokal? Gott fika? Trevligt sällskap? Eller något annat. Detta är ingalunda oviktiga saker. Men är de verkligt viktiga? Är de kärnan i kyrkans uppdrag? Nej, knappast.

Det är evangeliet som är uppdraget. Något som inte utesluter vare sig gamla eller nya uttryckssätt. Men uttryckssätten i sig är inte evangelium. Uttryckssätten, formen, åsikterna, är inte tron på Gud. De är bara ett försök att åskådliggöra tron och som sådana är de naturligtvis inte alls oväsentliga. Men först måste det finnas en tro, en övertygelse, ett allvar, ett upplevt evangelium att uttrycka.

Problemet
Det är här vi så lätt får problem. Vi vill hitta ”sättet”. Vi vill hitta – en gång för alla – hur vi ska göra så alla är överens och så budskapet förkunnas. Och så faller vi i fällan. Fällan att det skulle finnas ett speciellt sätt, en speciell metod, som är lösningen på det minskande intresset för kyrkan. Bara vi gör si eller så, kommer allt bli annorlunda. Men jag tror inte det finns en metod, en speciell förändring, ett speciellt sätt, som är det rätta och som gör kyrkan och kyrkans verksamhet (och evangeliet?) attraktivt.

Kyrkan
Vad är kyrkan? Vad är den till för? Vem är den till för? För mig svarar inte kyrkan mot något som kan omtalas i termer som roligt eller inte roligt. Kyrkan är ingen intresseförening dit jag går och engagerar mig tillsammans med några likasinnade med samma intresse som jag. Nej, kyrkan och kyrkans gemenskap är något långt mycket större. I kyrkan är man inte förenad av gemensamma intressen eller gemensam smak. I kyrkan är man (borde i alla fall vara) förenad kring Jesus, som frälsare och Herre. Det är när den gemenskapen förringas till att handla om musikstil, klädsel, mötestider eller något annat förhållandevis trivialt, som det blir problematiskt.

Visst måste det finnas någon attraktion i att gå till kyrkan, annars skulle knappast någon bry sig om att gå dit. Men vari består denna attraktion? Social gemenskap, tilltalande musik, välformulerad predikan, billigt kyrkkaffe o.s.v. är alla bra saker och visst kan de vara orsak att gå till kyrkan. Men borde inte det mest attraktiva i kyrkan vara något helt annat? Är inte evangeliet i sig attraktivt nog och angeläget nog för människor? Faran är att evangeliet göms bakom alla idéer och metoder, skyms bakom trevligheten och alla uttryck för det vi tycker om.

Jag går inte till kyrkan för att höra den musik jag trycker om, jag går inte till kyrkan för att möta människor som tycker som jag, jag går inte ens till kyrkan för att möta trevliga och vänliga människor (för alla är ju tyvärr inte det ens i kyrkan). Det finns inga sådana skäl som gör att jag går till kyrkan. Jag går till kyrkan för att vara tillsammans med andra Guds barn, för att vara tillsammans med dem som delar samma tro och som är på väg åt samma håll som jag. Jag går till kyrkan för att tillsammans med dessa höra, se och möta Gud.

Utmaningen
Hur ska jag kunna övertyga en annan människa att hon behöver Gud, om jag inte själv behöver Gud? Hur ska den helige Andes eld i den pånyttfödda människan kunna spridas om den inte brinner? Inga sånger i världen, ingen aldrig så vältalig och bibeltrogen predikant, inga häftiga möten eller annat kan någonsin ersätta tron på och kraften i evangeliet.

Vi får inte glömma att varje gång det händer något, varje gång en människa blir berörd av Gud, finns det en enda förklaring till detta. Den förklaringen lyder: Guds nåd. Att människor upplever Gud handlar aldrig om våra metoder, våra sånger, våra former, våra idéer eller förmågor, utan alltid och enbart om Guds nåd.

Alltså: Det vi kan göra är att söka de miljöer och de uttryckssätt som gör det möjligt för Guds nåd att verka. Där inte vi, våra idéer, former och metoder står i vägen för Gud och Guds verk. Något generellt svar på vad detta är finns inte, då vore det ju en metod vi kan styra över. Men att som enskild människa och som församling låta sig alltmer uppfyllas av helig Ande är en avsevärt mycket viktigare strävan än att ordna experimentverkstad för egna idéer, metoder och önskemål.

Och eftersom mötet med Gud alltid innebär förändring, är detta svaret på hur jag tänkte när jag skrev att det är människan, och inte metoderna, som behöver förändras.