Den stora ensamheten

Dokumentären i dagens Dagen väcker säkert reaktioner hos alla som läser. Det finns mycket att reagera på. Det handlar om sexuella övergrepp. Det som främst drabbar mig är den ensamhet som präglar alla de inblandade. Oavsett vem de är i den här förfärliga historien tycks de vara och ha varit så ensamma.

Och detta gör mig lite rädd – samtidigt som det kanske bara bekräftar det uppenbara. Trots församlingsgemenskap, trots att omsorgen sätts så högt, är det ytterst sett ensamma vi framlever våra liv. Även i församlingen.

Jag påstår inte att det är så det ska vara, men allt för ofta tycks det som att det i alla fall är så det ser ut. Är inte detta det värsta? Visst är det som hänt Ola i artikeln förfärligt och det bästa vore om det inte hände. Men om det ändå – till följd av att vi trots allt lever i en syndig värld – händer, är väl inte ensamhet det man bäst behöver. Nej, tänk om det fanns en gemensam vandring där det faktiskt fanns, åtminstone någonstans, möjligheten till en så pass nära relation att förtoende och tillit kunde skapas. Förövaren beskriver hur han inte kunde tala om det som hänt eftersom det var så personligt, så tabubelagt och så förfärligt. Ensam.

Önksar att det vore annorlunda, att vi skulle lära oss detta – den gemensamma vandringen – av dylika händelser. Men kanske är min önskan bara en utopi, en omöjlighet i denna värld. Jag vet faktiskt inte, förfäras bara.