Inklusive människan

Apropå det där med integrera och inkludera, som jag skrev om i förra inlägget, kan jag så intensivt sakna det inklusiva, inte minst i kyrkan, som jag kan tycka ändå borde föregå med både gott och bibliskt exempel. Visst, erfarenheterna är olika och därmed gäller inte den saknaden alltid och inte alla och överallt. Det finns positivt inklusiva kristna gemenskaper som låter gudsavbilden hos människor gå före den enkla likriktningen. Likväl finns det kristna sammanhang som så smittats av samtidens integreringspolitik att både Gud och människa tycks ha tappats bort på vägen. Martin Buber skriver:

Kollektivitet är icke förbindelse, det är en hopbuntning: medlemmarna är sammanpackade, individ intill individ, gemensamt utrustade, gemensamt förberedda, med endast så mycket liv från människa till människa att det uppeldar marschstegen. Men gemenskap, gemenskap i vardande (endast den känner vi hittills) är ett icke-mer-bredvid-varandra-utan-med-varandra hos en mängd personer vilka, även om de rör sig mot ett gemensamt mål, överallt erfar sig vara vända mot varandra. Det är ett dynamiskt visavi, ett flödande av Jag till Du: gemenskap råder där gemenskap sker. (Buber, Martin, (1993), Dialogens Väsen. Traktat om det dialogiska livet, Ludvika: Dualis, s94)

Just det där, inte bredvid utan med varandra, är orden för min längtan. Personlig, utlämnande och obekväm. Jag vet, men i alla fall.