Med eller utan tro på Gud

Göran Rosenberg och Christer Sturmark bjuder i ett par artiklar på intressant läsning om det religiösa och det sekulära.

Ateismen är ingen religion hävdar Sturmark, som vore det värsta som kunde drabba honom, att bli klassad som religiös på något sätt.

Rosenberg funderar på varför religioner med tron på den Gud som Humanisterna inte tror på utgör ett sådant problem för dem.

Religionen förtrycker människor och pådyvlar dem åsikter de inte valt själva, hävdar Sturmark och tycks se sig som ledare för en befrielserörelse. En befrielse till gagn för det sekulära, neutrala samhället med i alla situationer korrekta och ickepåverkande åsikter. Får man förmoda.

Är ändå inte det intressantaste denna rädsla Humanisterna tycks bygga hela sin verksamhet kring. Och där det bästa försvaret för den egna linjen tycks vara att den minsann inte innehåller någon otillbörlig och ickevald påverkan. Hur naiv får man bli? Allt människan möter, allt hon ställs inför, alla val hon gör är naturligtvis resultat av påverkan i någon grad. Något annat är otänkbart i den gemenskap av mänsklighet som alla människor – utan att kunna välja – lever i.

Även ett helt igenom sekulärt samhälle (om det nu är möjligt och vad det i så fall skulle vara) påverkar naturligtvis människorna i samhället. Och om en sådan påverkan självklart skulle vara bättre i alla lägen än en religiöst färgad påverkan, ja det kan väl inte ens Sturmark bevisa.

Naturligtvis finns det avarter inom den religiösa påverkan, men det gör det även i den sekulära. Kanske är det inte så enkelt att den ena eller andra påverkan (om de nu kan renodlas, vilket är tveksamt) är uteslutande positiv. Nej, kanske är det i själva samspelet mellan människor i en faktiskt levd situation som det visar sig vad som är bäst för människan. Och om ett samhälle skapas där människor lever i harmoni kan det väl inte vara negativt, inte ens om harmonin har sitt ursprung hos den Gud som, enligt Humanisterna, nog inte finns.