"Och den ljusnande framtid är vår"

Har i dagarna läst ekonomiprofessor Micael Dahléns bok Nextopia. Det är en bok om förväntningssamhället och som helst-världen. Förväntningssamhället är samhället som kretsar kring förväntningarna på framtiden och som helst-världen är där vem som helst kan göra vad som helst när som helst och var som helst. Sådan är samtiden – och framtiden – enligt Dahlén. Nextopia är den perfekta morgondagen mot vilken vi alla strävar, förväntningssamhällets mål.

Allt är tillgängligt för alla hela tiden och det handlar ytterst lite om vem du är och ännu mindre om vad du gjort eller gör. Det handlar istället uteslutande om vad du kan bli, vad du kan göra imorgon. Framtiden är det som är värt någonting, nuet och gårdagen går bort. Det är förväntningarna – innan något inträffar – som sätter värdet. Framtiden är värd sin vikt i guld, eftersom förväntningarna rankar den så högt. För det är då, i framtiden, som allt ska hända. Med förväntningarnas hjälp är allting möjligt i en framtid. Och därför är framtiden det som, med hjälp av förväntningarna, betingar det i särklass högsta värdet. Det är alltså aldrig för sent att lyckas, att nå nya höjder, möjligheterna har aldrig sprungit ifrån oss, de finns ständigt framför i den av förväntningar uppbyggda framtiden. Så lyder Dahléns analys.

Utifrån detta sätt att beskriva samtiden – och framtiden – och förklara det som sker, borde evangeliet vara i tidernas högkonjunktur. Så funderar jag under läsningen av Dahléns bok. Evangeliets guldålder. Men så tycks inte vara fallet. Varför? Ett budskap med så tydlig framtidsformulering, med hoppet om en annan – mycket bättre – värld, med löftet om förvandling och förnyelse (det gamla är förbi), med tro på att allting är möjligt och övertygelsen om att det bästa ligger framför. Varför hörs inte det budskapet i förväntningssamhället? Evangeliet är ju som klippt och skuret för som helst-världen. Vem som helst kan var som helst och när som helst bli det yppersta av vad som helst, nämligen Guds barn. Och som om detta inte vore nog kan du – kanske redan imorgon – nå det yttersta av nextopia, det perfekta.

Visst, evangeliet och himlen är ingen produkt som ska konsumeras. Men även om förväntningssamhället har sitt kretslopp kring just konsumtionen behöver det inte vara en motsättning mellan förkunnelse av evangelium och uttryckssätt anpassade till samtiden. Är det förresten inte det som kyrkan kontinuerligt kämpar med, att tala och verka på ett sätt som är relevant för nutidsmänniskan (eller kanske framtidsmänniskan för att hålla sig till Dahléns förväntningssamhälle)?

Jag bara undrar. Varför talas det i kyrkorna så lite (inte alls) om framtiden? Varför förkunnas det inte om himlen, om Jesus återkomst? Det är märkligt tyst om det högaktuella. Högaktuellt både i det levda förväntningssamhället och i evangeliets kärna. Det finns en framtid, det bästa ligger framför och tills denna framtid är här, låt oss bygga förväntningar och leva våra liv efter dem. Så har väl talet om den yttersta tiden alltid lagts upp, som en förberedelse, ett försök att föreställa sig det yppersta och en längtan – oemotståndlig – efter det som komma ska.

Vart tog det vägen? Jag vet inte, men jag längtar efter fler förväntningar och mera framtid.