Tro och vetenskap

Det är nu ett par veckor sedan högskoleverket fällde sin dom över framförallt de konfessionella teologiska utbildningarna. Orden var hårda kring bristen på vetenskaplighet och kompetens. Högskoleverkets huvudpoäng var att konfessionellt huvudmannaskap är svårt att kombinera med vetenskaplighet och att konfessionellt praktiska kurser inte kan räknas som vetenskap. Kort sagt tycks kritiken ligga på sådant som rör relationen mellan det konfessionella och det vetenskapliga. Om detta och högskoleverkets yttrande kan man naturligtvis tycka olika, men låt oss stanna en stund vid det där med förhållandet mellan konfessionell tro och vetenskap.

I senaste numret av Forskning & Framsteg intervjuas påvens förre chefsastronom, George Coyne. Han är vetenskapsman och troende kristen och uttalar sig om förhållandet mellan tro och vetenskap:

För mig finns ingen konflikt mellan tro och vetande, det är två helt skilda områden av mänskliga strävanden. [...] Jag är ju inte bara en vandrande hjärna, mina erfarenheter överskrider vida sådant som omfattas av vetenskap. En sådan erfarenhet är religion. Varför ska inte den kunna integreras med vetenskap, konst, poesi, musik och allt annat mänskligt? Men jag vill understryka att min tro inte är ett resultat av mina vetenskapliga studier.

Vetenskap famnar således en del av mänskligt liv, men inte allt. Tro och religion kompletterar vetenskap och ger tillträde till andra delar av detta att leva. Ungefär så resonerar Coyne och han är tydlig med att skilja mellan det som sker i tiden – vetenskapligt förklaringsbart – och det som sker utanför tiden – Guds handlande. Därför utesluter inte till exempel big bang med evolutionsteorin och Bibelns skapelseberättelse varandra, enligt Coyne. De rör sig helt enkelt i olika, icke jämförbara, referenssystem.

Det går i så fall att förena vetenskap och tro, helt enkelt för att det är olika sidor av det mänskliga livet och därför inte i egentlig mening är kompatibla med varandra fullt ut. Men detta är inget problem, just för att de representerar olika paradigm. På så sätt konkurrerar de inte heller med varandra utan kan existera parallellt, till och med i en och samma människa.

På så sätt skiljer Coyne sin personliga tro från vetenskapen och talar om att tron fyller i luckorna där vetenskapen inte räcker till:

George Coyne säger att hans tro är helt oberoende av allt som vetenskapen har att erbjuda. [...] Gud är kärleken. Det är en personlig relation, och svår att förklara. För vad är kärlek? [...] Jag bara känner att Gud älskar mig, och jag försöker att älska tillbaka. Det är inget mystiskt, det bara är en gåva som har gjort att mitt liv hänger samman, känns meningsfullt.

Så kan man uppenbarligen också se på saken.