Att tro

Det är så lätt att vara övertygad om det som inte drabbar en själv. Till exempel om det här med Guds omsorg. Eller om sådant som rör uppoffringar och offer för Guds sak.

Tron är att Gud hjälper, i alla livets situationer kan Gud gripa in. Och om upplevelsen är att Gud inte hjälper, så vet vi ju att Gud är där ändå. Åtminstone vet vi det när vi själva inte står där i tystnaden.

Vi vet att det är värt att offra allt, verkligen allt, för Jesus, för att rädda sin själ. Det står i Bibeln, så naturligtvis vet vi det. I alla fall vet vi det så länge efterföljelsen inte kostar oss så mycket. Om det skulle kosta en del av allt vi har (men ännu inte allt, för dit kommer vi nog aldrig), är vi då lika övertygade om värdet i och villigheten att offra allt? Är det då värt det, enligt våra beräkningar?

Svaret på alla dessa frågor är: Nej, jag tror inte det. Utan jag tror att övertygelsen om villigheten att offra och värdet av att offra är som störst då det minst (tycks) behövas. Övertygelsen om Guds röst i dödsskuggans dal är som störst då livet leker på kullar och ängar.

Tron är så lämplig för raksträckorna. Och den tron omfattar även kommande kurvor och backar. Ett slags framförhållning i tron. Men när den kuperade och oländiga terrängen är verklighet fungerar inte längre en tro som en gång trodde. Det är lätt att tro för de svåra passagerna, när de ännu inte finns. Bilden av vår tro i svåra stunder är en annan än tron i svåra stunder. Både före och efter går tron att kontrollera, men hur formuleras tron när verkligheten pågår?