Språket i kyrkan

Det var det där med språket igen. Det engagerar. Nu är det ett blogginlägg av Markus Granseth på Dagen.se som jag reflekterar kring. Förutom att han försöker famna väldigt mycket så redogör han för ganska vanligt förekommande åsikter om språket i kyrkan och kyrkans språk. Detta får mig att tänka ungefär så här:

Det talas ofta om språket som exkluderande. Ofta nämns då speciella ord – typiska för kyrkan – som svåra att förstå för den kyrkovana. Det kan även nämnas att ett visst sätt att uttrycka sig kan vara typiskt kyrkligt – Granseth nämner rabblandet av bibelord som ett sådant beteende – och därmed exkluderande för den ovane besökaren.

När det gäller exklusivt och inklusivt tänker jag att det finns olika förhållningssätt. Självklart ska språket och uppträdandet i kyrkan vara inklusivt på så sätt att det förklaras vad man gör och vem som är vem. Detta innebär att man – om man nu ska presentera någon – säger både för- och efternamn och dessutom kanske funktion, t.ex. pastor. Den familjära förnamnskulturen är faktiskt rejält exkluderande, trots att den nog syftar till motsatsen. Den ger intryck av att alla andra veta vem ”Johan” är och då känner man sig ruggigt utanför – även om man i övrigt är kyrkvan.

Så tala inklusivt genom att förklara och var tydlig med sådant som är enkelt att vara tydlig med: ”I den här kyrkan sjunger vi ur en sångbok som heter...”. ”Idag ska NN, som är pastor här i kyrkan predika och MM som är sångledare ska sjunga.” Och så vidare.

Men så nämner Granseth, och många med honom, också de där speciella orden – stororden – som är en del av kyrkans kultur, språk och budskap, och menar att de i sin obegriplighet är exkluderande. Här blir jag lite fundersam. Och det av åtminstone ett par skäl.

För det första tror jag inte att stororden (synd, nåd, försoning, rättfärdighet, o.s.v.) kan ersättas av andra ord, utan att tappa sitt innehåll. De är liksom sitt innehåll och kan inte hur som helst finna sina synonymer. Att ta bort dessa ur kyrkans språk blir därför att ta bort något av kyrkans budskap, som ju är dess kärna och existensberättigande.

För det andra funderar jag över varför kyrkan alltid måste vara så lättillgänglig för alla. Så ofta söks anpassningen till alla dem som de facto inte är där särskilt ofta, det vill säga de som inte går i kyrkan. Och även om en sådan ambition kan tyckas lovvärd är den ändå lite absurd. Dessutom undrar jag över varför kyrkan och det som sker i kyrkan ska vara så lättillgängligt vid första anblicken. Ingen annanstans är det ju så. Var annars känner jag igen mig i allt som sägs och görs? Kommer jag till ny plats förväntar jag mig att det ska finnas en del obekant både i språk, handling och beteende. Om jag kommer till en ny arbetsplats räknar jag med att det tar ett tag att komma in i rutiner, fackspråk, lokal kutym och annat. Likadant om jag går en kurs, åker på semester eller träffar nya bekanta. Inte förväntar jag mig att allt ska ligga i öppen dager från start. Nej, det är självklart att det tar ett tag att ”komma in sig”. Så varför inte i kyrkan?

Att alla dessa förväntningar på lättillgänglighet tycks komma från dem som redan finns i kyrkan och från deras föreställningar om hur de skulle tycka om de inte var vana kyrkobesökare. Lite konstigt blir det.

Tänk om språket i kyrkan, med sina till viss del svåra och för många obekanta ord, inte alls är exkluderande utan istället är synnerligen inklusivt. Det utgör ju faktiskt tecknet på en gemenskap som sett lite längre och hört lite mer. Inte är det speciellt konstigt om det märks, till exempel i språket med några ”nya” ord för att beskriva det annorlunda.