Gud som begränsning

Bibeln är full av dem, vårt språkbruk kryllar av dem, våra tankar och vår tro är översållade av dem. De förekommer hela tiden och språkets och intellektets begränsningar gör att vi är hänvisade till dem. Jag talar om de antropomorfa beskrivningarna av Gud. Alltså de där Gud kläs i ett slags mänsklig gestalt eller i alla fall bärande mänskliga attribut. Som att Gud vänder sitt ansikte till oss, sträcker ut sin arm, ser och hör, eller har jorden till sin fotpall. Allt det där är ju bara beskrivningar av Gud, beskrivningar anpassade efter vår förmåga att beskriva och förstå. Det innebär ju inte nödvändigtvis att Gud har mänsklig gestalt och verkligen har en kroppskonstitution lik vår egen. Men när vi ska tala om det som inte går att tala om, nämligen Gud, får vi ta till det vi kan. Och då blir det dessa antropomorfa (människoliknande) beskrivningarna av Gud.

Och vad annat kan vi göra? Men trots detta undrar jag vad dessa antropomorfa beskrivningar egentligen gör med vår förståelse av Gud, av vem Gud är, vad Gud kan och vad Gud gör. För visst begränsar de Gud – samtidigt som de förklarar Gud.

Just nu är jag mest störd över deras begränsningar. Trots att jag vet att det inte finns några alternativ – och till och med Bibeln använder ju det antropomorfa språkbruket.

Men det blir så begränsat, så futtigt. För om Gud är ”mänsklig”, blir Gud på något sätt så godtycklig. Det är svårt att finna det beständiga, varaktiga i bilderna från människan. Och även om jag vet att det där bara är beskrivningar av Gud, taffliga försöka att närma sig den obegriplige, är det svårt att frigöra sig från dem, för att se Gud som Gud (om det nu är möjligt).

Kanske är det inte möjligt (Bibeln säger ju att ingen kan se Gud och leva). Och det kanske är det som är det värsta. Att vara hänvisad till en förståelse av Gud som är så kraftigt beskuren. Att veta att den är beskuren, men inte kunna göra något åt det. Att vilja tro att Gud är något mer, någon annan än de där beskrivningarna, men att sakna förmåga att fånga det. Att veta att Gud är mer, är otillräckligt eftersom det inte finns språk för det och därför inte kan begreppsliggöras och därmed möjliggöra förståelse. Visst, det går inte att förstå sig på Gud, de antropomorfa beskrivningarna är så långt vi kan komma.

Men dessa beskrivningar präglar så våra liv. De begränsar Gud och begränsar därmed vår tro och vår tillit. Hur förmedlar man en bild av Gud bortom bilderna? Hur talar man om en Gud som inte låter sig beskrivas? Vi är hänvisade till begränsningen, samtidigt som den är förödande för oss, eftersom den underkänner Gud. Gud bli ”bara” det perfekta i mänskliga termer.

Hur det där ska lösas, det har jag ingen aning om. Och jag är inte ens säker på att medvetenheten om problemet är någon hjälp på vägen.