Dela med någon

När man drabbas av ont, vill man så gärna – rent instinktivt – att samma eller värre ont ska drabba någon annan, t.ex. den som man på något sätt förstår som medskyldig i det onda som drabbat. Eller för den delen någon som tycks ha det oförskämt bra i jämförelse med den egna smärtan. Eller den som man önskar skulle fråga (och förstå) hur det är att vara jag just nu.

Det där är snudd på primitivt och tämligen genant att erkänna. Men känslorna jobbar så, de vill hämnas. Även på människor man egentligen inte vill något illa. Vill bara att de ska få känna det jag känner, för att de ska förstå, för att mitt lidande ska vara delat och sträcka sig något längre än bara till mig själv.

Förstådd är det man vill vara. Förstådd i sin plåga, i sin smärta, i sitt onda. Därför vill man att det ska drabba någon annan. Att någon annan ska lida i mitt ställe. Inte nödvändigtvis istället för mig, men i alla fall tillsammans med mig.

Det är just precis detta som händer då Jesus tar allt lidande på sig och ger sitt liv på korset. Han delar med mig, han bär det jag skulle ha burit.

Det är så fantastiskt. Förstås.

Det är så oerhört mycket enklare att skriva detta, än att känna och uppleva att önskan om delad smärta gått i uppfyllelse.