Det hänger på mig

Slutligen hänger det på mig, hur mitt liv blir. Inte så att jag kan styra det som en marionettdocka, men på så sätt att jag är den som har mest inflytande över mitt eget liv. Men inte inflytande över ett oskrivet blad, utan över omständigheter och sammanhang som är oundvikliga i ett mänskligt liv.

Det hänger väldigt mycket, och till sist bara, på mig själv hur det blir.

Samtidigt är det så att ingen står fri från sin omgivning. Den påverkar, styr och ställer, ger förutsättningar eller förhindrar möjligheter. Allt på gott och på ont.

Över detta har jag sällan något inflytande. Det jag rår över – och bara jag rår över – är hur jag hanterar allt det där. Vad jag låter det göra med mig.

Och där är det till sist ensamt. Ingen annan kan fatta mina beslut, ingen annan kan göra mina val, ingen annan får stå med konsekvenserna.

Vad som är bra och dåligt i allt detta är inte lätt att reda ut. Kanske är det på det hela taget inte särskilt bra, något av det. Och samtidigt är det detta som är tillgången i livet: möjligheten att påverka, att inte vara en nickedocka utan en egen person med vilja och möjlighet.

I detta ingår att försonas med att det inte blev som det skulle kunna ha blivit om omständigheterna, sammanhangen, medmänniskorna varit och agerat annorlunda. Det finns alltid alternativ. Alternativ som är omöjliga, trots att de borde varit möjliga.

Att stå där ensam kvar till slut. Ensam med bara det egna livet som sällskap, är att ibland ha oönskat sällskap. Oåterkalleligt och oändligt svårt. För slutligen hänger det på mig.