Pusseldeckare

Pusslet som en bild för livets knep och knåp. Det är vad som ofta används. Och om den bilden kan man tycka både bra och dåligt.

För mig är detta att det dels ska passa ihop och dels ska bli något – ett urskiljbart mönster – de stora problemen med att försöka se eller beskriva livet som ett pussel.

Så mycket passar aldrig ihop. Om något någon gång tycks passa ihop är det nästan obegripligt och definitivt ovant. Så mycket passar aldrig ihop, men bitarna finns där.

Och så den där bilden, som alla bitar i ett pussel ska bilda. En bild som dessutom finns avbildad på kartongen pusslet levereras i. Så att man redan från början egentligen har facit.

Och kartong förresten. Som att man skulle få alla bitarna till livet på en gång, snyggt och praktiskt förpackade, möjliga att ta fram eller gömma undan, allt efter behag.

Nej, det stämmer inte alls med livet i sin praktik. Fast vilken bild är egentligen kapabel att beskriva livets praktik.

Men man kan naturligtvis tänka sig pussel på ett mer okonventionellt sätt och då är det en nog så bra bild för livet. För vad annat är livet än förvirrande fragment av något, oklart vad.