Belägenheter man känner till

Man får ju veta ett och annat. Och en del av det där man får veta bär i sig något slags bekymmer eller problem. Människor som far illa, situationer som är ohållbara, strukturer som håller på att rasa samman, och så vidare. Det är smått och det är stort. Somligt måste man skaka av sig, ingen kan ta åt sig och ta på sig allt. Så är det.

Samtidigt: Vad skulle hända om vi alla ständigt skakade av oss allt det vi fick veta, allt det vi delgavs? Ja, det skulle bli en sämre värld, för ingen skulle se anledning att hjälpa någon annan, ingen skulle drivas av längtan och strävan att förbättra för de drabbade. Och vi skulle nog inte ens ha ett behagligare liv, för även om elände knappast är trevligt att få del av för det oss ändå – precis som glädje – in i sammanhang med andra människor. Och sådan gemenskap är god även om det är sorgligt och svårt.

Jag tänker mig att vi – inom förnuftiga gränser – inte helt och hållet kan bortse från sådant vi får del av. Det är som att vi ofrånkomligt är manade till att ta del av det som berör människan. Därför finns det anledning till bekymmer för de belägenheter man känner till. Förpliktigande bekymmer, att inte bara iaktta och notera, utan att agera och göra tillvaron något lite bättre någonstans. Ty människan gör skillnad. Om det är skillnad på gott eller ont, det avgör hon själv genom sina val.