Om livet överhuvudtaget har någon mening, måste också lidandet ha mening. Lidandet hör ju på något sätt med till livet, på samma sätt som ödet och döden. Det är först nöd och död som gör den mänskliga existensen till en helhet!
I det sätt på vilket en människa tar på sig sitt ofrånkomliga öde, och med detta öde också allt lidande som det lägger på henne, ja i det sätt på vilket en människa tar på lidandet som ”sitt kors”, öppnar sig till och med e de svåraste situationer och ända fram till livets sista minut en rik mängd möjligheter att gestalta livet meningsfullt.
Så skriver Viktor Frankl i Meningen med livet. Det är tänkvärda ord och i Frankls fall bygger de på långa studier och svår personlig erfarenhet från andra världskrigets koncentrationsläger.
Styckets tre sista ord är de vackraste, tycker jag: ”gestalta livets meningsfullt”. Funderar på vad det kan innebära, att gestalta. Vet inte riktigt, men det väcker intressanta tankar detta att gestalta. Ett slags åskådliggörande, något som ger form åt livet och för det från teori till praktik. En gestaltning i meningsfullhet. Både vackert och tänkvärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar