Kyrkans vägval

Kyrkan är ingenting utan människorna i den, församlingen utgörs av människors tro och gemenskap. Kyrkans önskan och uppgift är att människor där ska finna sin tillhörighet, sin tro och sin trygghet. Samtidigt är kyrkan mer än summan av människorna i den.

Kanske är det stora problemet att kyrkan aldrig på riktigt valt väg. Det vill säga, valt på det där sättet som inte ger någon egentlig återvändo. Som vid en vigsel då parterna lovar varandra trohet till dess döden skiljer dem åt och sedan kämpar för att hålla det löftet.

Kyrkan verkar ha börjat flirta med andra och varje gång en dittills ovan situation dyker upp (minskat gudstjänstdeltagande, kritik från lobbyister, ställningstagande i aktuella frågor, och så vidare) blir hon nervös och osäker. Då tar hon det som tycks vara det säkra före det osäkra och överger något av sitt trohetslöfte. Inte nödvändigtvis av upproriskhet, utan snarare av feghet. Hon väljer det som för tillfället ger minst synbara komplikationer. Och så är det lätt hänt att beslut fattas utifrån enskilda människor eller händelser istället för utifrån överlåtelsen till avsikten med kyrkan.

En kyrka som vet vad hon är och varför, som gjort sitt val en gång för alla, får lättare att hantera det som dyker upp och kan också vara generösare mot det nya och obekanta. Detta helt enkelt för att en grundtrygghet ger större möjlighet till flexibilitet. Det är inte kyrkans sak att lämna den grund Jesus själv lagt för församlingen och den som inte ängsligt varje dag frågar vart vindarna blåser har lättare att avläsa vinden och använda den för att segla sin väg.