Människan som medvandrare

Jag har inte läst boken, men jag har läst den här artikeln med Lars H Gustafsson om hans nya bok. Det är en bok om människorna som medvandrare till varandra, som heter Gå med dig.

I artikeln talar Gustafsson om att ”det är inte orden som räknas, utan tiden, tystnaden och närvaron.”

Och så är de ju. I mötet mellan människor är det mötet mellan människor som är det stora, som är det viktiga, inte allt det där andra, såsom orden.

Artikeln citerar ur Gustafssons bok:

I mötet öppnas möjligheten till att vara medmänniska. Det blir särskilt viktigt när något inträffar som får marken att plötsligt rämna under våra fötter.

Detta är så enkelt att hålla med om, det är en utmärkt beskrivning av hur det självklart är. Och Gustafsson verkar onekligen ha goda insikter i medvandrandets konst och betydelse. Artikeln är intressant, det som sägs berör och engagerar. Men en sak gör mig fundersam. Det är följande citat ur boken:

Det enda som till slut känns riktigt viktigt i livet är att få stanna upp tillsammans med en annan människa, byta ett ord eller två, och så vandra vidare längs vägen.

Det är ryckt ur sitt sammanhang och kanske skulle sammanhanget ge ett annat besked än det jag nu tycker mig få. Det jag nu befarar att jag läser är något i stil med att människan som medvandrare är ett styckverk där det är korta och flyktiga möten som utgör medvandrandet. Och så är det förvisso titt som tätt. Gustafsson ger själv ett fint exempel från då han satt på ett tåg och grät och möttes av en stillsam omsorg från en medpassagerare.

Men att vandra tillsammans, att vara medvandrare, är något som människan ständigt behöver och då inte bara för korta sträckor utan för alltid. Hoppas att även denna medmänsklighet ryms i Gustafssons tankegångar, att medvandrare inte bara är något man är en liten stund nu och då, utan det är så mycket mer än så. Alla behöver vi sällskap, så många är de som inget har och för dem kan visserligen det där styckverket vara värt mycket i stunden, men i längden behövs något mer. En medvandrare som vandrar vidare, inte på sin egen väg, utan på en väg som är gemensam för både medvandrare och medmänniska.