Den existentiella sjukdomen

Läser om radions sommarpratare som ska tala i TV. En av dem är kirurgen Nils Simonsson, den störste doldisen av dem alla, enligt artikeln. Det berättas att Simonsson är expert på stress och han säger att vi svenskar är extremt dåliga på att hantera den. Det är därför vi är sjuka så mycket, mest i hela världen. Simonsson får frågan om varför just vi svenskar mår sämre än andra och han svarar:

Det där obestämda som vi kallar att ”må dåligt” utgör ungefär 70–80 procent av alla sjukskrivningar i Sverige. Det handlar om en existentiell olust som är vanligare här än någon annanstans.

Simonsson har inget svar på varför just svenskar så mycket mer än alla andra har det så här. Själv funderar jag på om vi här kanske har ett samband mellan den existentiella olust som Simonsson nämner och den extrema sekulariseringen i Sverige.

Sverige är världens mest sekulariserade land. Det betyder att värden som har med existens, livsåskådning, tro, religion är satta på undantag. I vår strävan att skapa en sekulär stat har frågor som dessa förpassats till det privata rummet. Vi talar inte om våra existentiella behov, åtminstone inte som ett gemensamt problem.

Religion och existentiella frågor har visserligen fått ett uppsving i det offentliga rummet den senaste tiden, ett flertal kändisar talar öppet om sin tro. Men det är alltfort den enskildes fråga och berättelse. Det finns inget gemensamt, inget kollektivt, i det existentiella uttrycket (mer än möjligen detta att alla är sökare eller alla är religiösa, men var och en för sig och på sitt sätt).

Och det är ju så det är. Vår vilja till kollektivt organiserade engagemang är mycket liten, det gäller föreningsengagemang i stort, politik, religion, vad som helst. Vi vill inte binda oss till ett sammanhang, utan var och en frilansar på sin egen kant.

Vi är ensamma även i det existentiella. Även om vårt sökande är gemensamt för det oss inte samman och så blir den existentiella olusten ännu större när vi söker tillfredsställa den.

Kanske är det därför svensken är sjukare än alla andra. Inte för att hon tappat bort det mest fundamentala, det grundläggande vi alla har gemensamt: att vi existerar. Men att hon tappat bort att detta är en gemensam fråga, en gemensam angelägenhet, med ett gemensamt svar.