En människa, det är en människa

Jag fick för en tid sedan tre frågor i ett speciellt sammanhang. Eller egentligen blev det nog bara en fråga, fast det var tänkt att vara tre. Mitt svar på den första frågan omintetgjorde värdet av de andra två.

Frågorna var: (1) Vad tänker du när du hör ordet kriminell? (2) Vad tänker du när du hör ordet invandrare? (3) Vad tänker du när du hör ordet missbrukare?

På den första frågan svarade jag: Jag ser inte på det på det sättet, utan jag ser människor som människor inte som kriminella eller något annat. På de andra frågorna svarade jag samma sak, att det är människor – en invandrare är en människa, en missbrukare är en människa.

Nu läser jag Ann Heberleins artikel i DN:s serie ”Arma själar”. Hon är inne på exakt samma tanke. Heberlein är teologie doktor och forskare i etik, hon har själv en diagnostiserad bipolär sjukdom. Om hur det är att leva med denna sjukdom skriver hon i boken Jag vill inte dö jag vill bara inte leva, som kom tidigare i år. Hennes kunskap om psykiatrin är imponerande. Som patient alltså. Hennes artikel innehåller en förfärande beskrivning av svensk vård. Självklart finns det andra, som kan berätta om samma vård på andra sätt, men artikeln är läsvärd som ett vittnesbörd från personlig erfarenhet.

Heberlein talar om bemötandet och människosynen:

Jag har inga som helst illusioner om att människor någonsin kan förstå varandra fullt ut. Det behövs inte heller. Det som behövs är insikten att människor trots allt är mer lika varandra än olika. Att människor med diagnoser är friska. Också.
Psykiskt sjuka människor är givetvis lika mycket individer som alla andra. Alla manodepressiva är sannerligen inte Virginia Woolf och alla alkoholister är inte Ernest Hemingway.
”Personalen borde sätta sig ner en gång i veckan för att påminna sig om att patienterna är människor precis som de. Att varje patient är en individ”, säger en vän med lång erfarenhet av att vårdas inom psykiatrin. Jag vet att de finns, de är ganska många, läkarna och skötarna som ser människan bakom diagnosen. Jag önskar bara att de var ännu fler.

Det är människor vi möter då vi möter varandra. I andra hand kan vi ses som patienter, läkare, kriminella, invandrare, missbrukare och så vidare. Men först och alltid är vi – alla – människor.