Avbrott

Blott några veckor av ett liv. Inte längre än så varar det. Men ändå, det är en tid. Tiden då de extraordinära omständigheter som ett benbrott medför varar.

Det är där jag är nu. I benbrottens värld. En fotledsfraktur gör att det mesta av min tid, min ork och min kreativitet just nu går åt till att få vardagen att fungera.

Bloggen hamnar på grund av detta i lite skugga. Men jag räknar med att komma igång inom överskådlig tid. Till dess: Ha tålamod! Ha tålamod, så delar vi i alla fall något, ty tålamod är det jag övar mest nu, då allting går så långsamt.

Snön faller

Det händer något med natten när det snöar. Ett skimmer i mörkret. Mörkret får ett annat ljus.

Ett barn är fött på denna dag

I natt har det fötts ett barn. Han är son till en av mina bekanta. Så fort jag får budet märker jag att jag – efter att ha gratulerat föräldrarna – börjar sprida budskapet om den nyfödde. Det är som finns det ett självdrivande måste i detta. När ett barn är fött måste det berättas.

Barnet kommer inte som en överraskning, hans ankomst har varit känd en längre tid. Ingen har vetat exakt när han skulle komma, men att han skulle komma har varit bekant. Vi har väntat tillsammans och så är han här. Budet går snabbare än ryktet: ett barn är fött! Väntan är över och det som väntan lovade, det som den bar bud om, det har nu skett.

Jag vill berätta för hela världen att en liten pojke har fötts i natt. Visst är det stort!

Och visst slås man av likheten. Det finns en annan berättelse, om ett annat barn, en annan natt, som också manar till att berätta, att bära budet vidare.

Barn bär bud om Gud.

Belöning för att leva

Jag har skrivit om det förut, jag vet det, men det återkommer ju hela tiden. Och med det min frustration.

Det handlar om att vara värd. Oändliga är exemplen då människor talar om att de är värda det ena eller det andra,

Att vara värd bara för att man gjort det som hör till ett vanligt mänskligt vardagsliv. Vi har skaffat oss en börda och anser oss berömvärda då vi skött om allt.

Det del tycks, ofrånkomligt, utgå från föreställningen att livets normaltillstånd är lycka och lätthet. Allt som då är något besvärligt eller kräver ett mått av insats från vår sida gör oss därmed förtjänta av belöning – för det är vi ju värda.

Varför då? Ska vi belönas för att vi lever? Ja, inte vet jag, har bara svårt, svårt, svårt att förstå det där synsättet.

Detta är i sanning ett i-landsproblem: att tro livet är enklare än sina villkor.

"för det Du tar"

I boken Kom, var mitt ljus skriver moder Teresa:

Jag älskar Dig inte för det Du ger utan för det Du tar Jesus.

Är förstås om att Jesus gör livet möjligt att leva, trots det vi mister. Men också att vi kan komma med vad som helst till Jesus och han tar emot det. Han kan ta vad som helst. Det är större än att kunna ge vad som helst.

Nedräkning

I december hänger jag mig slaviskt åt kalenderljus. Oklart varför. Men jag tänder ljuset och ser det bli allt kortare för varje dag. Jag tycker inte det där med jul är så märkvärdigt att det – mer än något annat – förtjänar särskild nedräkning. Och ändå detta kalenderljus.

Ändå denna nedräkning, denna väntan. Kanske adventskalendern eller kalenderljuset bara är ett sätt för oss att en stund kontrollera tiden. Ett sätt att se vår väntan nå sitt mål. Men egentligen är väl hela livet en lång väntan. Ibland vet vi på vad, ibland famlar väntan i blindo.

Livets väntande väsen behöver sitt kalenderljus för att hålla hoppet vid liv och ge väntan konkretion. Och ljus förresten, det är väl det väntan väntar på. Ljus i någon form – någon gång.