Nedräkning

I december hänger jag mig slaviskt åt kalenderljus. Oklart varför. Men jag tänder ljuset och ser det bli allt kortare för varje dag. Jag tycker inte det där med jul är så märkvärdigt att det – mer än något annat – förtjänar särskild nedräkning. Och ändå detta kalenderljus.

Ändå denna nedräkning, denna väntan. Kanske adventskalendern eller kalenderljuset bara är ett sätt för oss att en stund kontrollera tiden. Ett sätt att se vår väntan nå sitt mål. Men egentligen är väl hela livet en lång väntan. Ibland vet vi på vad, ibland famlar väntan i blindo.

Livets väntande väsen behöver sitt kalenderljus för att hålla hoppet vid liv och ge väntan konkretion. Och ljus förresten, det är väl det väntan väntar på. Ljus i någon form – någon gång.