Långtråkigt

Vårt behov av sammanhang, som vi så ihärdigt försöker skära bort, är stort. Att tillhöra, att vara tillhörig, att ingå i något både utanför och större än mig själv. Det är så pass väsentligt att inte ens den mest ihärdiga ivrare av individualismen kommer undan. Människan är ingen solitär, hon är skapad för gemensamhet.

I Marie Söderqvists bok Status kommer detta till så tydligt till uttryck i följande passus:

Den moderna långtråkigheten, vilken allvarligt försämrar möjligheten att uppleva lycka och glädje, uppkom kring 1700-talet, skriver Lars Fr.H. Svendsen i boken ’Långtråkighetens filosofi’. Långtråkighet uppstod samtidigt som vi började betrakta oss själva som enskilda individer som själva förvaltade våra liv. Om man bara är en del i en släkt och rotad på en speciell plats och livet hänger på Guds vilja kan man inte, eller behöver inte, göra så mycket av sitt liv. Det är heller inte värt att fundera på vad som är roligt, tråkigt eller utvecklande, än mindre på självförverkligande.Livet är som det är och det är lika bra att gilla läget.
När vi nu på 2000-talet är totalt individualiserade måste vi aktivt fylla våra liv med mening och sammanhang. Då blir vi också lätt uttråkade. Eftersom vi inte längre självklart känner att det vi gör är en del i något större...

Meningsskapandet är en följd av långtråkigheten, som i sin tur är en följd av individualiseringen och därmed av utträdet ur det som är större. Det är något värt att tänka på nästa gång långtråkigheten slår klorna i oss. Det kanske inte är mer meningsrenderande aktiviteter vi behöver utan tydligare förankring i ett sammanhang.