Mer hjälp

Står vid en cafédisk och har just beställt en kopp te då jag kommer på att jag – kryckburen som jag är – inte kan bära den till ett bord. Att jag dessutom en halvsekund övervägde att svara ja på frågan om jag skulle ta den med mig visar på en skrattretande stor brist på självinsikt.

Så lätt gjort är det att glömma begränsningen. En glömska som skulle försatt mig i en situation där jag tvingats avstå det jag just erövrat. Om jag inte skulle inta min kopp te ståendes på ett ben vid kassan förstås. Fast det hade ju inte heller varit möjligt, förresten, eftersom kopparna var placerade utanför min räckvidd.

Nåja, jag fick be om hjälp. Så ordnade sig allt. Och kvinnan i kassan, som hjälpte mig, var först lite trött och ointresserad, men då hon fick hjälpa mig blommade hon upp.

Likheterna med människans liv är slående – om man vill. Vi glömmer våra tillkortakommanden och i de mest tydliga situationerna kan vi inte få det vi vill. Vi måste avstå eftersom vi inte räcker till. Men hjälp finns att få. Gud är den som kan då vi inte kan. Gud som hjälpare. Vi får hjälp och hjälparen blommar. För kanske vi också förstår Gud som mer tillvänd då vi släpper in Guds hjälp och handräckning i våra liv.