Den överflödande hjälpen

Är i kyrkan. Det firas nattvard. Det är nattvardsgång, vilket innebär att man reser sig från sin plats och går till dem som delar ut bröd och vin för att ta emot gåvorna. Jag är benbruten och sitter med mitt ben i högläge. Säkert ser jag lite orörlig ut. Men jag kan ju resa mig, jag kan ju gå. Jag skulle mycket väl kunna gå fram och ta emot nattvardsgåvorna. Men de som delar ut är snabba att se min situation, så de kommer till mig med gåvorna. Jag får ta emot dem sittande på min plats. Trots att det inte var nödvändigt.

Detta lär mig att man ibland får lov att ta emot hjälp även med det man egentligen hade klarat själv. Hjälp där det kanske inte riktigt behövdes. Inte för att andra människor ska få känna sig goda och hjälpsamma, utan för att det är så det är med relationen med Gud: Inte bara det jag inte klarar själv är Gud intresserad av, utan allt som är mitt.

Gud vill hjälpa mig även med det som jag egentligen skulle kunna klara själv. Det är att tro med tillit, att låta sig hjälpas även när det kan tyckas överflödigt.