Svålhålet

Lästa böcker:

Niemi, Mikael. (2004). Svålhålet. Berättelser från rymden. Stockholm: Pan.

En överraskande både rolig och bra bok. Den kom att bli läst därför att den fanns i utbudet på den bokrea jag hamnade i häromdagen. Tror bara jag har läst en av Niemis tidigare böcker. Den som alla har läst: Populärmusik från Vittula. Framsidan av denna tilltalade mig inte, men det kan ju ändå vara lite allmänbildning att läsa något mer av Niemi, tänkte jag, och lät boken följa med i fyndkassen.

Och så visade den sig vara över förväntan. En smått surrealistisk samling skrönor om rymden. Eller i alla fall samtidsironi i rymdmiljö. Inte utan att en och annan tanke går till Harry Martinssons Aniara, trots att det är så olikt. Men det finns där, utopin, som snuddar vid verkligheten på ett brutalt sett. Och så detta tal om skeppet. Som förstås är ett rymdskepp.

Jag kan inte heller låta blir att stundtals blanda samman Niemi med Håkan Nesser. De är ju inte lika, men det är något med namngivningen av saker, människor och platser som någonstans påminner om varandra. Båda är dråpligt underfundiga. Eller bara pinsamma. Men bra blir det hos Niemi. Skrönor ska ju vara lite galna, det är deras natur.

Niemi går hårt fram, man roas och läser undertonerna i samtidens ljus. Här finns vetenskapen, religionen och en del andra tydliga ämnen att ha synpunkter på. Vilka synpunkter får läsaren själv avgöra.

Speciellt värt att nämna är den existentiella dimensionen som framskymtar allt som oftast i skrönorna. Allra tydligast kanske i Ponorister, som är benämningen på dem som varit vid ”point of no return” och gjort sitt val.

Faktiskt rekommenderar jag gärna denna bok, den är mycket god i sin genre. Tankeväckande på sitt sätt, och det är väl det som gör att jag gillar den. Och så är den roande, det går inte att komma förbi. En detalj att notera, bara för att, är att ordet ”sedermera” är ovanligt frekvent i texten och det gör den ju lite speciell.