Läser en text av Jolo (Jan-Olof Olsson), som heter En liten stund på Centralen. Den var publicerad i DN 1961 och framstår som en härlig glimt in i en tid och ett synsätt som faktiskt inte alls är särskilt avlägset.
Jolo skriver om de nya genomskinliga telefonhytterna på Centralen. Detta är en världssensation, man kan se den som talar. Inte höra vad som sägs men se kroppsuttryck, mimik och annat. Och så kan man sitta där och gissa vad som sägs, vad samtalet handlar om. Ungefär så där lyckliggör sig Jolo över de nya telefonhytterna och skriver vidare:
Ringning är strängt taget en privat sak. [...] Här lämnar man ut sig alldeles.
Det går inte att få behålla någon besvikelse för sig själv eller bli stillsamt
lycklig i ensamhet: något hundratal medmänniskor blir vittnen.
Detta är ju jätteroligt! För numera är ju telefonsamtal allra minst en privat sak utan in till förbannelse en offentlig sak. Det är publikt, så pass att man ibland undrar om det kanske är just det som är själva vitsen med telefonerandet. Överallt talas det. Inget är längre för personligt för att kunna uttalas inför publik. Nu inte bara ser vi den som talar, vi hör. Och vi hör, inte så sällan, alldeles, alldeles för mycket. Långt bortom gränsen för det uthärdliga. Tjuvlyssnande är liksom inte givande längre när det är möjligt överallt och jämt. Den gissningslek Jolo beskriver, har också gått ur tiden. Nu får vi veta allt möjligt om de främlingar som viker ut sig för oss via sina högljudda mobilsamtal.
Det är inte utan att man kan bli lite nostalgisk av läsningen och något lite (eller mycket) längta till en tid då mobiltelefoner bara fungerar i telefonkiosker, genomskinliga eller ej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar