Sommartid

Lästa böcker:

Coetzee, J.M. (2009). Sommartid. Stockholm: Brombergs.

Det här är senaste boken av 2003 års nobelpristagare i litteratur. Personligen tycker jag inte den hör till hans bättre, men den har ett rätt kul grepp. Coetzee skriver en biografi över sig själv, som utspelar sig efter hans död och består av intervjuer med några personer som ska ge sin bild av honom. Bilderna vi får är inte så smickrande för författaren, även om det är han som skriver dem. Greppet är kul, men Coetzee har varit bättre än så här, betydigt bättre.

Alltid i tid

Hur ofta halkar vi inte i fällan att tänka att det vore bättre om inte om hade varit. Det vill säga, vi tror att om bara omständigheterna hade varit annorlunda, om bara tiden varit en annan än den innevarande, om bara ditt eller datt utvecklat sig på ett annat sätt, om bara vi eller någon annan gjort på ett annat sätt skulle allting ha varit annorlunda. Då skulle allting ha varit bättre. Vad vi då frestas att glömma är Paulus ord om tiden och stunden:

Nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag. (2 Kor 6:2)

I ett sådant perspektiv, som det Paulus rekommenderar oss, finns inget annorlunda än det som är nu. Och nu, det är den rätta stunden! Den rätta stunden att vända sig till Gud. Inget annat har någon som helst betydelse, inget annat behövs än den rätta stunden. Och den är här, den är nu, den är Gud.

Minnesdagar

Idag är en minnesdag för många. Precis som gårdagen var det och morgondagen kommer att vara det. Alla dagar är speciella minnesdagar för någon. Varje dag händer något som får någon människas tid att frysas till is och för alltid bränna fast ett minne.

Men kanske är denna dag en minnesdag på ett speciellt sätt. Även för dem av oss som inte drabbades personligt. Det är minnesdagen av Estoniaolyckan.

Visst är det märkligt hur vissa trauman får oss att minnas exakt vad vi gjorde då vi fick beskedet. Vi minns säkert vad vi gjorde, hur det var, då vi fick budet som förändrade våra personliga liv. Men ofta minns vi också exakt hur omständigheterna var då något hände som kanske inte drabbade oss personligen men som var ett gemensamt, offentligt, trauma.

Jag minns beskedet om Palmemordet. Jag minns hur Estoniakatastrofen nådde mig. Jag minns dramat i USA den 11 september 2001. Jag minns när jag fick beskedet att Anna Lindh var knivskuren. Jag minns också beskeden om de personliga katastroferna, var jag var, hur det var. Jag minns detaljer från dessa vardagar som alla andra dagar går spårlöst förbi.

Det är så uppenbart att det finns stunder i livet som präglar oss mer än andra. Vilka dessa stunder är kan vi inte veta. Men kanske är dessa besked, som vi särskilt minns, en del av livets prägling i oss.

I bästa fall finns det också andra minnesdagar i våra liv. Sådana som är fyllda av glädje förstås. Men också de där dagarna då det ögonblick inträffade då Gud kom så nära att allt ställdes på ända. Jag vill minnas de ögonblicken – de förvandlande.

Sociala tillsammans

Hur ofta hör man inte att social kompetens är en attraktiv egenskap hos en människa. En egenskap som ofta efterfrågas då företag och organisationer söker arbetskraft, till exempel.

Jag tycker det är en märklig sak att beskriva som en egenskap hos en enskild människa. Hur kan en enskild människa vara social? Social är ju något man är tillsammans med andra, i en interaktion med andra människor.

Huruvida jag eller någon annan är social beror ju av oss alla som är tillsammans samtidigt. Vi kan inom en grupp av människor ha en viss social förmåga, men att tala om social kompetens som en personlig egenskap blir märkligt. För vem kan vara social i alla sammanhang oberoende av agerandet från andra människor? Och vem kan vara social på egen hand?

Nej, social förmåga är något som sker i ett samspel – det är något gemensamt, inte i människor utan mellan människor.

Inte är det rättvist inte

Härförleden hörde jag någon som sa att han var för rättvisa och mot orättvisa. Det låter ju verkligen som en självklar och hedervärd ståndpunkt. Gäller det att arbeta för att alla människor ska ha samma förutsättningar och mötas av samma (goda) behandling är det inte svårt att hålla med om att man är för rättvisa och mot orättvisa.

Dock, i ett kristet perspektiv är det inte fullt så enkelt. Om Gud valde att vara rättvis, skulle det få stora konsekvenser för oss. Till exempel skulle vi då utan pardon straffas för allt vi gör som är fel (och det är ju mycket).

Så egentligen kan man inte säga att Gud är rättvis. Inte på det sättet att Gud ger oss de rätta konsekvenserna för våra handlingar. Det Gud istället gör är att komma med sin nåd. För, vore allt rättvist fanns ingen nåd.

Kom ut, du är fri!

Hör ett brottsoffer tala i radion om konsekvenserna av det brott han utsatts för. Bland annat säger han att så länge gärningsmannen är på fri fot lever han själv i fängelset.

Brottsoffret beskriver rädsla och utsatthet till följd av att den skyldige fortfarande går fri.

Det där är inte alls svårt att förstå, plågan för den drabbade måste vara stor.

I en kristen världsbild gäller dock andra ordningar. Även om ondskan fortfarande florerar i världen, har ett stort inflytande och drabbar människor i alltför hög utsträckning, är möjligheten begränsad.

I och med att Jesus dog på korset förstördes nämligen det ondas möjlighet till obegränsad framfart. Det var Guds ”stopp det räcker”. Den onde är satt i förvar, bakbunden av Jesus försoningsdöd, men ännu inte helt utplånad från världen. Den befrielsen väntar ännu. Den sker i anslutning till att Jesus kommer tillbaka till jorden för den slutgiltiga segern över ondskan.

Fram till dess får vi leva i tryggheten att ondskans makt är starkt begränsad och inte slutgiltigt kan skada oss. Vi behöver inte längre sitta i våra fängelser utan kan komma ut i frihet. Gärningsmannen är identifierad och frihetsberövad. Slutgiltig eliminering väntar. Detta är frälsningen evangelium.

Människan versus Jesus

Den kyrkvana eller trogna bibelläsaren har säkert åtskilliga gånger stött på orden i Matteusevangeliet 28. Det är några verser där som brukar kallas missionsbefallningen. Så här lyder de:

Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:18-20)

Läser man hela sammanhanget lite noggrant ser man att genomförandet av uppdraget Jesus gett alla sina efterföljare inte handlar om mänsklig brist eller förtjänst. Vi vet, till exempel, att det fanns sådana bland Jesus lärjungar som tvivlade. Det handlar inte om något mänskligt alls, faktiskt. Allt det handlar om är Jesus och Jesus makt. Värt att påminna både sig själv och andra om. Ofta.

Nog och övernog

I en väckelsekristen tradition talas det gärna om att det människan behöver är mera av Gud. Är det verkligen så, undrar jag lite skeptiskt. Som att livet med Gud var en kvantitativ kamp, den som har mest av Gud har kommit längst.

Nej, jag tror faktiskt att Gud ger oss det vi behöver och vår strävan behöver inte vara efter mer av Gud (som om vi fått för lite, vilket den strävan faktiskt indikerar) utan att använda det vi redan fått, det som är nog för oss.

Det vi fått av Gud är nog, inte för att Gud är snål och bara ger oss nätt och jämnt vad vi behöver, utan för att vad vi än får av Gud är det nog och övernog – sådan är Guds natur. Att be om mer av Gud är att fokusera sig själv istället för Gud, alltså en både egoistisk och högmodig handling. Det är inte mer av Gud vi behöver, utan en större användning av det Gud redan gett oss.

Dopet och ceremonierna

Nyfödda barn ger en längtan att inviga dem i livet på något sätt. Länge var dopet det enda alternativet till detta i Sverige. Jämsides med detta har andra kristna kyrkor tillämpat barnvälsignelse. Även om dop och barnvälsignelse inte är samma sak är numera ingen av dessa handlingar självklara alternativ för nyblivna föräldrar. Namngivningsceremonier blir allt vanligare.

Egentligen handlar ju namngivningsceremonierna om något helt annat än vad både dop och barnvälsignelse gör. Att få sitt namn är något helt annat än att överlämnas till Guds omsorg och beskydd. Trots detta tycks ceremonierna ofta utgöra jämbördiga alternativ i floran av val för nyblivna föräldrar.

Jag läser i ett sammanhang att namngivningsceremonin beskrivs som ett alternativ eller ett komplement till dopet. Jämbördigt alternativ har vi redan konstaterat att det inte är. Men komplement? Ett dop som sker i Faderns, Sonens och den helige Andes namn behöver inget komplement. Det kan helt enkelt inte kompletteras. Det är redan komplett på det sätt som Gud är komplett.

Naturligtvis måste ingen förälder bära fram sitt barn att döpas eller välsignas i en kyrkas gudstjänst, men att tro att vilken ceremoni som helst har samma värde är okunnigt. Dopet är speciellt, inget kan ersätta det. Namngivningen är bara en ceremoni, dopet – eller barnvälsignelsen – är en handling i tro som involverar inte bara barn och föräldrar utan också Gud och hela den himmelska staben.

Om sekulära människor inte förstår denna skillnad är inte så konstigt. Konstigt är däremot att kyrkan inte är mer mån om att upprätthålla dopets exklusivitet. Dop är inte en ceremoniell akt utan en handling inför Gud den evige. Allt annat är villolära, även om det kommer från kyrkan själv. Måtte kyrkan inte tappa bort det ansvar som vilar i utförandet av en handling såsom dopet.

Tur när den är som bäst

Idag befann jag och solen oss på samma ställe. Jag hade en tid att passa, som jag var lite tidig till, så jag satte mig i solen och njöt. Då kom det en äldre dam och var just på väg förbi då hon ändrade sig, vände tillbaka och sa: ”Det ser så skönt ut det där att jag sätter mig en stund jag med.”

Och så satt hon där bredvid mig en stund, hon skrapade på en lott. Någon vinst fick hon inte. Jag beklagade hennes otur och då sa hon. ”Ja, jag hoppades ju, och särskilt nu när du sitter här och verkar så trevlig.”

Ja, vad säger man? Tänk om man kunde föra tur med sig till andra människor! Men det kanske man kan. Genom att var en så bra människa som möjligt för andra, ger man dem ju den vinst som är mest värd av alla: medmänsklighet.

Att lämna något efter sig

Visst är vi alla, om vi ska vara ärliga, måna om att lämna något efter oss, att bli ihågkomna. Det handlar om eftermäle.

Och det är väl inte så konstigt att vi vill, så att säga, förlänga våra liv, genom ett eftermäle. Och då förstås ett positivt eftermäle.

Frågan jag ställer mig i detta sammanhang är på vad sätt man kan mäta det där eftermälet. Ja, vad som händer efter ens död kan man förstås inte kontrollera, men kanske kan man fundera på eftermälet i alla fall.

Vad är det jag vill lämna efter mig? Något bestående? Ja, det kanske inte är otroligt, att vi allra helst vill lämna efter oss något bestående. Som kristen borde det då vara självklart att vilja lämna efter sig något av evigt värde. Detta görs nog bäst genom att leva och visa på ett sätt som fäster blicken vid det eviga. Då faller all jordisk strävan såsom materialism och berömmelse.

Detta innebär att den som lämnar efter sig det mest värdefulla eftermälet är den som tänkt minst på sin egen vinning under livet och istället riktat in sig på det som är av evig betydelse. På så sätt kan tonen från framtiden få ljuda. Det är vad jag kallar eftermäle!

Gå och rösta!

För en tid sedan damp det ner ett röstkort i min brevlåda. Då slog det mig vilken värdehandling röstkortet är. Det är lätt att glömma bort det. Att få rösta, säga sin mening, ha rätt att inte redovisa vad man röstat på (kallat valhemlighet) är sentida förmåner och dessutom förmåner fullständigt främmande för mängder av människor världen över.

Att visa så mycket respekt för alla de människor som lever i förföljelse, åsiktsregistrering och diktatur att man använder sin fria rätt att rösta borde vara en skyldighet. Men det är ingen skyldighet, rätten att låta bli att rösta hör också till ett fritt samhälle. Ändå vill jag uppmana oss alla att hellre rösta blankt än att inte rösta alls. Röstkortet är nämligen till för att användas, som en tacksamhet till den frihet vi trots allt är omgivna av.

Det blev tyst

Hoppsan, helt plötsligt bara tystnade bloggen, efter en period av regelbunden uppdatering. Nåja, det var ju ingen lång tystnad, men i alla fall. Det är inte så att jag inte ville blogga de tysta dagarna, det hanns bara inte med.

Nu kan man ju tystna av olika skäl. Antingen väljer man tystnad för att skapa distans, eftertanke eller vila. Eller så hinner man helt enkelt inte blogga. Eller man hinner i alla fall inte tänka, något som för mig i alla fall handlar om att inte ha något att blogga om. Skriva är det lilla i bloggandet, tänkandet – eller kanske tystnaden (?) – är det svårare.

Så eftertankens tystnad behövs för att inte tidsbristens tystnad ska uppstå, om ni förstår hur jag menar.

Ett ögonblick i taget

Det är ögonblicken som förändrar livet.

De förargliga plukaturerna

Jonas Helgesson skriver roligt och tänkvärt om två saker: fördomar och plukaturer. Läs gärna!

Det är aldrig kört!

Lästa böcker:

Reftel, Kristina. (2001). Det är aldrig kört! Varberg: Argument förlag.

En liten bok med uppmuntrande anekdoter på temat att aldrig ge upp.

Orden och evigheten

Lästa böcker:

Wikander, Ola. (2010). Orden och evigheten. Tankar om språk, religion och humaniora. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

En samling essäer om smått och stort inom områden språk, religion oh humaniora. Wikander är en mästare på utdöda språk (han behärskar ett dussintal) vilket gör ingången i hans resonemang lite speciell.

Alltid i ett sammanhang

Att tro att man ”bara” kan vara kristen, utan inblandning av till exempel det sammanhang som en församling utgör, är rätt naivt. Visserligen är omvändelsen till Kristus och bara detta, men samtidigt finns människan alltid och oundvikligt i ett sammanhang. Eller egentligen i flera sammanhang. Hon har en personlighet som ger vissa begränsningar och möjligheter. Hon finns i ett kulturellt sammanhang. Och hon finns i ett religiöst eller kristet sammanhang. Att vara ”bara” kristen går inte. Man är samtidigt människa, kvinna, svensk, stadsbo eller något annat. Sammanhangen kan vi inte frånsäga oss, men vi kan involvera dem i vår omvändelse till Kristus. Och det är just det som är omvändelse, inte att isolera tron från allt annat i livet utan att låta allt i livet omfattas av tron och (den ständiga) omvändelsen.

Hoppingivnade

Kvinnan i tunnelbanespärren talar berömmande om min tunika. Varför blir man så glad av sådant? Förmodligen för att främmande människor som på detta sätt bemödar sig att uppmuntra inte har några baktankar. Det ger mig hopp.

Orden och Ordet

”Orden är mer konkreta än livet”, skriver Theodor Kallifatides i en av sina böcker och fortsätter: ”Det var ordens konkretion som var min motståndare i skrivandet, inte som jag fram till dess hade trott deras abstraktion. Det var inte det att orden säger för lite, utan att de säger för mycket.”

Ord är ingen lek, de berättar något, de avslöjar mer än allt annat. Det är säkert därför Johannesevangeliet talar om Jesus som Ordet som blev kött.

Kärleken behöver nåden

Det talas mycket om kärlek bland människor i allmänhet och bland människor som kallar sig kristna i synnerhet. Ibland talas det också om Guds kärlek. Ofta då som något fristående och framförallt som något på människans nivå.

Guds kärlek är så mycket mer och annat än detta. Det finns en förutsättning för Guds kärlek och det är nåden, Guds nåd. Utan att Gud ser i nåd till oss kan Gud inte älska oss. Vi är för simpla och på grund av synden för långt borta från Gud för att kunna nås av Guds kärlek. Men så finns nåden där, den som upprättar människan så att det ointagliga avståndet mellan människa och Gud kortas in och Guds kärlek kan färdas fritt mellan Guds hjärta och människans. En färdväg som utan nådens underverk inte är möjlig.

Djupt liv

Så här vackert och oändligt tänkvärt skriver Theodor Kallifatides i boken Ett nytt land utanför mitt fönster:

Livet kanske är för litet för oss, tänkte jag och lovade mig själv att aldrig simma i för grunt vatten.

Jag skall inte stranda. Jag skall välja mina farvatten med omsorg. Jag skall leva i ett liv som inte blir för litet.

På resa

Detta önskar jag mig för min resa genom Sverige denna dag: ”En resa blir en lyckad resa om jag finner en ny detalj att förälska mig i.” (Theodor Kallifatides).

En Gud att känna igen

Människan är skapad till Guds avbild Se på människorna och se något av Gud. Men hur beskriver man en människa? Ja, ska vi beskriva människan så där i största allmänhet blir det ganska allmänt och faktiskt rätt intetsägande. Även om vi ska beskriva en specifik människa, någon vi känner, är det svårt att påtala vad som är specifikt för just den människan. Hon är så lik alla andra och ändå så olik att vi lätt kan skilja henne från alla andra då vi möts. Det är så välbekant och ändå så svårt.

Hur svårt är det då inte att beskriva Gud? Ändå kan vi känna igen Gud, alldeles utomordentligt väl. Men för detta, för att kunna urskilja Gud bland allt och alla andra, krävs det att vi känner Gud. Först då kan vi identifiera Gud, känna igen Gud i det som finns och sker.

Fortsätt!

Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. (1 Kor 15:2).

Det tycks som att detta är en uppmaning att ta vara på fortsättningen. Att inte bara stanna vid den första lättsmälta kosten i det andliga livet, utan att söka sig vidare, att ta vara på det som finns, det som ges. Måtte vi inte glömma det!