En dag av nåd

Var dag har nog av sin egen plåga, säger Bibeln. Att låta det vara så, och inte själv blanda sig i med bekymrande om allt möjligt, är kanske vägen till en dag av nåd.

Det nya årets ankomst

Idag är det första advent. Advent betyder ankomst. Närmare bestämt Herrens ankomst. Det är Jesus födelse i jultid som avses; den händelse då Gud blir människa och världens frälsare gör sitt inträde i världen.

Det är denna ankomst som advent påminner om och förbereder för.

Men ankomst innebär inte att något bara ligger i framtiden, utan ankomst är något som redan kommit. Jesus är född, Jesus är här. Påminnelsen om detta och firandet av det kan få vara en ständig ankomst i våra liv.

Idag inleds det nya kyrkoåret. Det börjar med den ankomst som sedan är förutsättningen för hela resten av året: Jesus ankomst i våra liv. Det är detta som verkligen är advent.

Bön utan ord

Knäpper mina händer och ber till Gud: Jag saknar orden, men ber till dig ändå.

Församlingen som familj

Bibeln talar om familjen som en bild av församlingen. Så talar vi också ofta och gärna om församlingen. Och i det finns förstås inget problem. Men kanske tänker vi lite fel kring detta med familj och därmed förmedlar en felaktig bild av församlingen som familj.

En familj tillhör man utan att ha valt medlemmarna i den. Man kan tycka bättre eller sämre om den familj man tillhör och de människor som ingår i den. Men man är likafullt en familj, förenade av familjens band.

I en församling är det på samma sätt. Vi har inte valt varandra, men vi förenas av församlingens familjeband.

Inte alltid framställer vi det med denna mångfacetterade bild av församlingen, utan vi gör det gärna lite idylliskt och tror att församlingen är den harmoniska plats där alla tycker om varandra och är snälla mot varandra. Så är det tyvärr inte alltid. Kanske egentligen ganska sällan om vi ska vara ärliga. Alltid finns det någon eller något vi kan reta upp oss över eller vantrivas tillsammans med.

Men församlingens tillhörighet bygger, lika lite som familjens, på hur vi tycker i olika frågor. Nej, dessa gemenskaper har andra band som för medlemmarna samman. I familjen är det arv, gemensamma föräldrar, syskon och så vidare som binder samman. I församlingen är det tron på Gud och frälsningen i Jesus Kristus; samma far, gemensamma syskon.

Därför kan församlingen liknas vid en familj. Inte för att det är lyckligt och idylliskt utan därför att vi hör samman.

Navet i mitt liv

Det finns flera sätt att tänka kring sig själv, Guds plan och livets gång. Men enkelt uttryckt verkar det hela kunna sammanfattas i två olika perspektiv. Det ena är att tänka och tro att Gud har en plan för mig. Gott och bra, och förstås bibliskt: Gud har en plan för varje människa.

Det andra sättet att tänka och tro är att Gud har en stor övergripande plan och jag får ingå i den. Också gott och bra, och bibliskt: Gud har en stor plan, där den lilla planen för mitt liv får skrivas in.

Skillnaden i de båda perspektiven är var fokus hamnar. Hamnar det på mig själv eller på Gud? Är Gud en del av mitt liv eller jag en del av Guds liv?

Skillnaden är större än vad man kan tro. Det som vid en första anblick ser ut att vara ungefär samma sak, visar sig vid närmare eftertanke skilja sig åt på väsentliga punkter. Är Gud eller jag centrum i mitt liv? Vilken riktning har jag i mitt liv: Är det inåt mot mig själv eller utåt mot Gud och det stora?

Svåra frågor, men viktiga. Navet kring vilket mitt liv snurrar är antingen jag själv eller Gud.

"Ånger är att låta sig fjättras"

I boken Ledare talar Peter Örn om sin reaktion efter att han, på grund av olika syn på ledarskap, fått sluta som vd för Sveriges Radio. Så här skriver han:

Ångrar jag mig nu efteråt? Nej, jag tror inte det. Ånger är att låta sig fjättras av det som har varit och av det som aldrig mer går att påverka. Det är som det är, och det måste accepteras. Det finns ett lugn i acceptansen.

Kloka och tänkvärda ord om ånger.

Klokt om självaktning

Självaktning är ett ord som Peter Örn får anledning att fundera över och bära med sig i sina uppgifter som ledare. Om detta berättar han i boken Ledare:

Självaktning betyder naturligtvis att man respekterar sig själv, att man gillar den man är, att man kan umgås med sig själv genom hela livet. Självaktning kan också innebära att man söker bekräftelse inåt, att man inte är beroende av andras beröm och av den yttre bekräftelsen.

[…]

Det finns en viktig distinktion mellan ordet beröm och ordet bekräftelse. Beröm kan man bara söka hos andra. Bekräftelse kan man söka inåt, i djupet av sig själv. Det kräver självaktning, och en förmåga att vara nöjd med sitt eget dagsverke. Den sortens inre bekräftelse räcker längre än det flyktiga berömmet och applåderna som snart ska tystna.

Ordet självaktning har också dimensionen att man visar sig själv den respekt som man visar andra. Ofta genom åren har jag drabbats av ett destruktivt självförakt och en oförsonlig självkritik, ett ifrågasättande som jag aldrig skulle drömma om att utsätta andra människor för. Men svordomarna som riktas inåt dränerar en på självaktning och därmed också på integritet och oberoende. Varför? Därför att andras bekräftelse blir förutsättningen för att man ska kunna gå vidare.

Detta dröjer sig kvar. Kanske inte de exakta orden, men vidderna de öppnar mot. Det är viktiga saker. Kanske livsuppehållande i de stunder då det yttre lockar för mycket.

Ingen anledning till oro

Lästa böcker:

Örn, Peter. (1989). Ingen anledning till oro. Stockholm: Verbum.

Omläsning av en bok jag återvänt till flera gånger sedan den kom ut. Väl värd att läsa. Den handlar om sorgen efter en nära vän. Om den fortfarande går att få tag i ska jag låta vara osagt, men visst borde den finnas på biblioteket.

Ledare

Lästa böcker:

Örn, Peter. (2010). Ledare. Örebro: Libris.

Peter Örn är bland annat tidigare partisekreterare i Folkpartiet, generalsekreterare för Svenska Röda Korset och vd för Sveriges Radio. I den här nyutkomna boken berättar han om sig själv, sig själv som ledare och om ledarskap i allmänhet. Det är så långt ifrån en metodbok i ledarskap man kan komma. Det är därför det är en så bra bok, som är värd att läsa.

Att vilja väl

Är det verkligen att vilja någon väl att önska den människan befrielse från allt som gör ont och är svårt? Det händer att jag funderar över det.

Vårt behov av bekräftelse

Alla har vi behov av bekräftelse. Men det behovet kan vara olika stort. Vad händer om det blir för stort? Jo, då riskerar bekräftelsebehovet att skymma Gud. Och då kommer jag, mig och mitt före Gud och Guds nåd och vilja i våra liv. I det läget räcker inte all bekräftelse i världen för att ersätta det vi förlorat. Så blir jakten på bekräftelse istället det som gör oss ännu mer osedda och längtande. Att vara sedd av Gud är den bekräftelse människan behöver. Låt inte behovet av bekräftelse skymma den blicken.

Salighetens gåta och gåva

Salighet är lycka på insidan.

Salighet är lycka som inte kommer av yttre bekräftelse eller yttre tillfredsställelse. Salighet kan aldrig produceras, aldrig köpas, aldrig förtjänas.

Salighet kommer inifrån. Salighet är Guds lycka i människan. Salighet är en gåva, placerad inuti människan. Salighet är nåd.

Tystnad sökes

Står på en perrong tillsammans med några väntande främlingar. Jag sticker mina fingrar djupt in i öronen och trycker till. Likadant gör främlingarna. Med ett undantag. En äldre vithårig man med gubbkeps är den ende som inte stoppat fingrarna i öronen. Han tittar undrande på oss andra. På alla oss som febrilt försöker stänga ute det skärande ljudet från en hantverkares borrmaskin.

Ibland inträffar de där ögonblicken då man undrar om inte det vi i många fall betraktar som ett handikapp ändå skulle vara att föredra.

Förvandling i vitt

Idag har snön färgat skymningen alldeles vit.

Begripligt

Andedopet och tungotalet är inte det som gör de kristna galna, utan det som gör dem begripliga.

Glad och tacksam

Talar vi inte väldigt mycket om vad vi inte har och om vad vi borde ha, istället för att tala om vad vi har? Det skickar ut signaler av otacksamhet. Och det borde få oss att skämmas! Otacksamhet är aldrig välgörande för människan, inte ens om hon har väldigt stora behov. Otacksamhet skapar inte glädje. Det gör däremot tacksamhet. Av tacksamhet blir man glad och vem vill inte vara glad.

Viktig hemlängtan

På radioteatern hörde jag en förtjusande mening: ”Hemlängtan till mig själv.” Är det inte just så det känns ibland, att man längtar hem, hem till sig själv. Och att längta hem till sig själv är att längta till Gud. Inte för att jag är Gud utan för att endast i Guds närhet, när jag kan se med Guds ögon, är jag just den Gud skapat mig till. Då, och endast då är jag hemma hos mig själv.

Mr Tourette och jag

Lästa böcker:

Sandstrak, P. (2007). Mr Tourette och jag. Bra böcker.

Efter att ha hört Pelle Sandstrak i en föreställning förliden sommar ville jag läsa hans bok. Boken handlar om hans liv med Tourettes syndrom. Alla tics, alla tvång, allt ritualiserande, som bara eskalerar. En sorglig och även hoppfull bok om ett livsöde.

Nya ord med historia

Lästa böcker:

Olausson, P. (2010). Nya ord med historia. Bromma: Ordalaget.

Ytterligare en ord-bok. Det gillar jag. Här är det nya ord, det vill säga sådana som vunnit mark i svenska språket de senaste decennierna, som kartläggs.

Att se det vackra

På Stockholms tunnelbana ser jag en kvinna som tar upp sin kamera och tar kort på en vacker och vattenrik vy utanför tågfönstret.

Det är sådana små vardagsdetaljer som gläder så. Att få se någon som ser skönheten i det i ögonblicket förbiilande. Eller att själv se den, skönheten.