En bön

I den katolska böneboken Oremus finns följande bön att ständigt be och betänka:

Må Fadern, som har skapat mig, välsigna mig.
Må Sonen, som har dött för mig, beskydda mig.
Må Anden, som bor i mig, vägleda mig.

Bönen jag ber

I terrordådets efterdyningar ber jag – och säkert många andra – om beskydd. Jag tänker att den där bönen om beskydd inte är en bön om att alltid vara den förskonade, utan en bön om beskydd från allt som kan hindra mig från att vara redo att möta Gud.

Nycklar till livet

Nycklar.

Nycklar man inte vet vart de går. Nycklar som leder till okända utrymmen. In i något, ut ur något. Nycklar till instängdhet och befrielse.

Nycklar låser inte bara upp, de kan också låsa in. Låsa in i trygghet eller låsa in i fasa. Nycklar släpper ut. Ut till skräck eller ut till tillit. Nycklar är fyllda av möjligheter och begränsningar.

Nycklar är litegrann som livet.

"Gråt med dem som gråter"

I Romarbrevet (12:15) står det så här:

Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter.

I dagar som de senaste, då sorgen och förtvivlan präglat varje nyhetsrapportering och varje inkännande medmänniska, blir denna vers från Bibeln extra påtaglig.

Att gråta med dem som gråter, det är kristen omsorg det. Omsorg på inget vis präglad av missunnsamhet utan bara fylld av kärlek och medkännande.

Ibland är det lätt att vara glad med den glada, men det är också lätt hänt att avundsjukan knackar på och vill in. Att gråta med den sörjande får aldrig bli enkelt, får aldrig präglas av lättnaden över att det inte var jag som drabbades utan någon annan. Sådan omsorg är bara en chimär.

Att gråta med dem som gråter tycker jag är trösterikt. När jag gråter av sorg över något som händer, eller av beröring av något fint eller vackert, tänker jag att mina tårar är böner till Gud för sådant jag inte kan omfatta och förstå. Det är uttryck för min egen otillräcklighet, men också uttryck för delaktighet i något som berör andra än mig själv. Men eftersom det berör dem och vi alla är människor berör det också mig. Alltså är tårarna både mina och andras genom mig.

Mitt leende och mitt skratt är, precis som mina tårar och min sorg, uttryck för gemenskap bygd på kärlek till medmänniskan. Något som bara är möjligt genom Jesus Kristus, han som burit både skratt och gråt, allt som finns att sörja och allt som finns att vara glad över.

Det stora i livet

Det är genom det vanliga vardagliga vägen till det storslagna går. Ty, det vardagliga öppnar till det svindlande stora i livet.

Bön för Norge

Vaknar efter en god natts sömn. Ute är det gnistrande sol och jag hör fåglarnas försiktiga kvitter. Det är stilla och tyst. Klockan 06.00 havererar idyllen av att Dagens eko rapporterar de senaste dödssiffrorna från Norge och gårdagens våldsdåd i Oslo och på Utöya. Alla är vi människor. Låt oss be!

Alla vill bli älskade eller i alla fall märkas

Hjalmar Söderberg har lyckat med det svåra, att i några få rader fånga en svindlande beskrivning av människan och hennes relation till medmänniskorna. Så här skriver han:

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill inge människorna någon slags känsla, själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Det öppnas en glipa till förståelsen av sig själv och av andra. Detta är något att länge tänka på.

Om att höra Gud

Kära syster Veronica är en både klok och gudfruktig människa. Ofta är hennes blogginlägg mycket tänkvärda. Som till exempel detta om att höra Gud. Läs gärna syster Veronicas fina text! Här följer mina egna reflektioner i spåren av att ha läst hennes blogginlägg. Men först psalm 95 i dess helhet:

Kom, låt oss jubla till Herrens ära och hylla vår klippa, vår räddning! Låt oss träda fram inför honom och tacka, hylla honom med sång och spel! Ty en stor Gud är Herren, en stor konung över alla gudar. I hans hand är jordens djup, och bergens toppar är hans. Hans är havet, som han har gjort, och fasta landet, som hans händer format. Kom, låt oss falla ner och tillbe, knäböja inför Herren, vår skapare, ty han är vår Gud och vi hans folk, fåren i hans hjord. Om ni ändå ville lyssna till honom i dag! Förhärda er inte som vid Meriva, som den gången vid Massa i öknen, där era fäder satte mig på prov, prövade mig fast de sett vad jag gjort. I fyrtio år var jag led på det släktet och sade: Detta folk far vilse, de känner inte mina vägar. Och jag svor i min vrede: Aldrig skall de nå fram till min viloplats.

Mycket finns förstås att säga om en så späckad text, men jag stannar vid det där med att höra Gud tala. Det är förmodligen inte så att Gud bara talar ibland. Nej, Gud talar nog hela tiden, på olika sätt. Frågan är bara när vi hör det där som Gud talar. Enligt den här psalmen hör vi Gud då vi inte förhärdar våra hjärtan. Exakt vad ”förhärda” är kan det säkert sägas en hel massa om. Jag nöjer mig med att konstatera att det mesta förhärdandet troligtvis är att lita för mycket på sig själv (högmod, kort sagt).

För hur gärna jag än vill sätta Gud både först och främst, blir det sällan så. Först klurar jag på egen hand (det gäller även om jag bett mina böner och lämnat både mig själv och allt annat till Gud). Det är så rysligt svårt att ställa sig själv åt sidan. Alltså blir det oftast så att jag – även när jag inte vill – sätter mig själv främst.

Först på egen hand och främst mig själv. Så lyder den bittra verkligheten – även de stunder jag både önskar och vill att det vore Gud både först och främst.

Lösningen är nog både enkel och svår – som alltid. Det svåra är att ödmjuka sig. Det enkla är att det inte finns någon ände på vare sig möjligheten att få pröva igen eller Guds tilltal.

”Kom, låt oss!” Där är psalmens uppmaning, att ständigt komma igen, att ständigt ta chansen, att ständigt… ständigt… Då kan vårt öra nås av det Gud talar.

Möjlig att använda

Gud använder det användbara hos oss. Vår uppgift är att göra användbart av det vi har.

Gud är fullkomlig

Gud fullkomnar. Det betyder inte att det fullkomliga behöver finnas hos mig. Det är Gud som är fullkomlig, Gud som gör mig fullkomlig.

Guds fullkomlighet och människans brist

Gud är fullkomlig.

Gud fullkomnar allt.

Gud gör inget halvdant utan alltid fullt ut. Utan Gud kan ingenting vara komplett. När Gud lägger sitt till, det är då det blir fullkomnat., helt och totalt.

Men det är inte detsamma som att resultatet alltid blir som vi tänkt oss eller att det blir på ett sådant sätt att vi fullt ut kan överblicka det. Vår bristfällighet förändrar dock inte Guds fullkomlighet eller Guds möjlighet att fullkomna.

Skillnaden mellan sommaren och Guds ord

Sommarpsalmen En vänlig grönskas rika dräkt är en av våra mest välkända psalmer. Sången har fem verser men det är de tre första som är mest sjungna. De lyder så här:

En vänlig grönskas rika dräkt

har smyckat dal och ängar.

Nu smeker vindens ljumma fläkt

de fagra örtesängar,
och solens ljus
och lundens sus

och vågens sorl bland viden

förkunna sommartiden.



Sin lycka och sin sommarro

de yra fåglar prisa.

Ur skogens snår, ur stilla bo

framklingar deras visa.

En hymn går opp
av fröjd och hopp

från deras glada kväden,

från blommorna och träden.



Men du, o Gud som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
giv att jag aktar främst ditt ord

och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö

och tiden allt fördriver,

blott Herrens ord förbliver.


När jag i en gudstjänst var med och sjöng den här psalmen för en tid sedan kom jag att tänka på en sak. De två första verserna är naturromantiska och hyllar skapelsens skönhet i alla dess delar. Men den tredje versen har en annan karaktär. Vad är det egentligen den berättar? Jo, mot bakgrund av den där ljuvligt somriga skönheten som målas upp i vers ett och två ställs Guds ord. Naturen och sommaren är skön och tilltalande, men förgänglig. Guds ord är bestående, till och med det enda som är beständigt.

Den tredje versen uppmanar oss att inte så totalt tjusas av sommaren och naturen att vi tappar bort det varaktiga. Det här är en tankeställare, för hur mycket talar vi inte om vädret och hur lite om Guds ord.

Alfredsson om dagens kyrka

Nyligen fyllde Hasse Alfredsson 80 år. Det fick mig att kika på ett Youtube-klipp med den berömda sketchen om pastor Jansson. Häpen upptäckte jag så mitt i prick sketchen är, ännu så här 50 år efter sin tillkomst. Alfredssons analys av kyrkans (och då inte bara Svenska kyrkans) belägenhet är knivskarp. Ängsligheten över att vara populär, längtan efter att vara modern och tidsanpassad, villigheten att pruta på budskapet till förmån för ytligare värden och så vidare.

Jag vill inte skriva vare sig mig själv eller någon annan på näsan, men nog finns det saker i undertexten att känna igen sig i och få en tankeställare av.

Livets tur och otur

Häromdagen tipsade jag om en annan blogg, som hade ett pricksäkert och tänkvärt inlägg om alla om och borde som vi omger oss med. Jag tänker att det där med om och borde inte ligger så långt bort ifrån tanken om tur och otur. ”Om saker och ting bara varit si eller så istället, då hade jag haft turen på min sida och sluppit all otur”, till exempel. Detta får mig att tänka på en gammal kinesisk historia. Den handlar om tur. Eller om otur. Den väcker hur som helst frågan om vad som är tur och vad som är otur. Så här lyder den:

En kinesisk historia berättar om en bonde som ägde en gammal häst. En viss dag sprang hästen i väg och försvann. När bondens grannar kom och visade medkänsla, svarade bonden: ”Otur, tur, vem vet?” En vecka därefter kom hästen tillbaka och hade med sig en hel del andra hästar. Grannarna gratulerade bonden för att han plötsligt blivit rik. Men bonden svarade: ”Tur, otur, vem vet?” När bondens son försökte tämja en av dessa vilda hästar, föll han från hästen och bröt ett ben. Alla tyckte att det var sorgligt, men bonden nöjde sig med att säga: ”Otur, tur, vem vet?” En vecka senare kom armén in i byn och alla ungdomar som var vid god hälsa blev inkallade till krigstjänst. När officerarna såg att bondens son hade brutit ett ben, lämnade de honom i fred. Var det tur? Var det otur? Vem vet?

Andras tankar

Visst läser man många bra – och ibland en del mindre bra – saker på nätet. Emellanåt händer det att något känns särskilt träffande. Så är det med de Om-tankar jag läser på en matblogg som jag kikat på ett par gånger. Ni vet hur det är, ibland halkar man in på någon blogg som man hittat via någon annan blogg eller bara för att man råkade surfa runt lite på måfå. Detta är en blogg som jag hittat via en annan. Jag är sannerligen ingen matlagare, men det hindrar ju inte att andras matlagande kan vara inspirerande (tyvärr alltid utan egen efterföljande praktik). Kjersti, som har bloggen jag nu pratar om, säger själv att det är både mat och prat i hennes blogg. Det jag fastnat för är en del av hennes prat, närmare bestämt hennes mitt i prick-text om om och borde. Läs den gärna, jag rekommenderar den varmt!

Andras tänkvärda tankar

Det har varit väldigt mycket citat här på bloggen den senaste tiden. Jag låter andra tala. De får en del av mitt talutrymme. Varför? Det finns så mycket klokt som redan är sagt. Jag tar tillvara på det och låter mina egna tankar och ord få sällskap, inspiration och utmaning. Därför citerar jag andra, sådana som jag tycker sagt något värt att citera, det vill säga något tänkvärt.

Omflyttade bokstäver

Ivar Lo Johansson tillskrivs följande beskrivning av en författares arbete:

Vad gör en författare? Flyttar bokstäver.

Så är det förstås. Vad annat kan författaren göra? När vi skriver använder vi alfabetets 28 delar och flyttar dem hit och dit. På så sätt skapas ord, text, bok. Klokt Ivar Lo! Och så på pricken.