Att dofta och lämna spår efter sig

Ja, då var det dags för ytterligare en reflektion utifrån syster Veronicas bloggtext om Rosenkransen. Det här blir den sista. De övriga två finns här och här.

Det är den lilla kommentaren om att syster Veronica tappat en och annan Rosenkrans på olika ställen genom åren som fångar min uppmärksamhet. Hon undrar vad som händer med dem när de blir hittade. Ja, det kan man undra. Själv har jag aldrig hittat någon Rosenkrans.

Jag antar att det mycket väl kan hända att den som hittar Rosenkransen inte vet vad det är. Kanske tas det felaktigt för ett halsband. Oavsett vad som händer med det upphittade radbandet, om hittaren förstår vad det är eller inte, om upphittaren tar det med sig eller kastar det efter sig, tror jag att det för välsignelse med sig. Alla de böner som betts med hjälp av det där radbandet kan inte vara förgäves. Nej, jag tror absolut att den som hittar syster Veronicas tappade radband får del av bönens välsignelse, trots att de kanske inte bett någon bön själva. Det är ju så bönen fungerar, den välsignar inte bara bedjaren utan även omgivningen. Det är därför det är så viktigt – och osjälviskt – att be.

Även om vi inte har någon Rosenkrans att tappa lämnar en kristen människa något efter sig. Bibeln talar om en särskild doft, Kristusdoften (2 Kor 2:15):

Ty till Guds ära är jag en kristusdoft bland dem som räddas och bland dem som går förlorade

Det är bönen, som är samvaro med Gud, som ”parfymerar” oss med Kristusdoften, vilken sprider sig omkring oss. Därför kan den som vill känna igen en bedjare. Det är något speciellt med den människa som har gemenskap med Gud, hon ”doftar” på ett särskilt sätt, lämnar något efter sig som kommer andra till del. Även om den som hittar det bedjaren lämnar efter sig inte förstår vad det är finns väldignelsen där; Gud verkar över vårt förstånd.

Jesus uppmanade sina lärjungar att förkunna himmelriket på sin väg (Matt 10:7). Nog är väl detta – att tack vare bönen sprida något omkring sig till människor man kanske inte ens träffar – att sprida himmelriket på sin väg. Syster Veronica går på skogsvägen och tappar sin Rosenkrans. Du och jag går någon annanstans och utan att vi märker det (för så är det ju när man tappar något) sprids väldignelsen från Gud där vi går fram. Det är så vi förändrar världen. Så det behövs, både bokstavligt och bildligt, fler tappade Rosenkransar.