Igår refererade jag till syster Veronicas
bloggtext om Rosenkransen. Läs
mer om det här. Här kommer min andra reflektion utifrån det hon skriver.
Bönen med Rosenkransen (som jag inte har egen praktisk
erfarenhet av, det ska sägas) är repetitiv och i den meningen inte så livfull.
Men just det där lite enformiga beskriver syster Veronica som nyckeln till att
kunna be även om tankarna vandrar än hit och än dit. Så här skriver hon:
För mig handlar det inte om
stora upplevelser utan om en mycket stilla bön. Jag läser orden och är många
gånger tankspridd, tänker på något annat, men bönen, det stilla upprepandet,
verkar i mig och undervisar mig i det tysta.
För oss som kommer från mer upplevelsebaserade kristna
traditioner är det nyttigt att möta – och våga prova – den här stillsamhetens
väg till Gudsmötet. Det är en väg till Guds verk i och genom mig, trots att jag
inte lyckas fokusera och hålla koncentrationen så långa stunder. Jag måste inte
be Rosenkransen för att möjliggöra detta, utan ett repeterande av en eller ett
par verser från Psaltaren, en kort bön formulerad av mig själv eller någon
annan, eller något annat som är en bön fungerar också. Det mesta jag behöver är
inte många och långa böner utan tålamod och uthållighet. Pröva och se hur det
är och vad som händer!
(Jag inser nu att mina tankar utifrån syster Veronicas
text är fler, så jag återkommer imorgon igen.)
PS. Vill påminna om Elia, en av Bibelns gestalter, vars
gudsmöte inte skedde i stormen utan i den stilla susningen. Läs mer i 1
Kung 19 (susningen kommer i vers 12).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar